Dags att sluta gråta - del 2

Det är exakt tre år sedan vi fick ansvar för vården på asylboendet Stora Ekeberg och vi började vår resa i en främmande värld som idag är vår vardag. Vi firade det med att låsa in oss på läkarmottagningen förra onsdagen. Anledningen till detta var en ensamkommande som nyss fyllt arton och som i sin tur firade sin födelsedag med en flytt till ovan nämnda asylboende. Fem dagar hade han varit där innan han fullständigt gick sönder. Beväpnad med en flaska med okänt innehåll som han skvätte över väggarna i syfte att sätta eld på hela boendet var han helt utom all mänsklig kontakt. Det krävdes fyra personer att hålla fast en artonåring i väntan på poliserna som skulle föra honom vidare till inlåsning hos psykiatrin. Undrar hur han skall klara sin utvisning? Men inte hjälper det att börja gråta!

När vi började arbeta på Stora Ekeberg var det Emil som var ansvarig för boendet. Anna Österberg kallade honom för en tjock ängel. Idag är det Daniel som är ansvarig och han är också en ängel! Jag frågar honom hur många som kommit? – Vi kanske har fått en fem, sex stycken de senaste veckorna men vi vet att de kommer fler, säger Daniel. De kommer med personal från HVB-hemmet som följer med när de anvisas sina fem kvadratmeter som de enligt lag har rätt till. Välkommen! Du får välja om du vill ha under- eller överslaf i våningssängen och på köpet får du fem nya rumskamrater från världens alla hörn. Det kan bli spännande möten eller hur?

Du får dela dusch med minst 25-30 personer och TV med ca hundra så det är inte så dåligt trots allt! Det kan bli lite ”körigt” när alla vill välja kanal men det brukar lösa sig! När man flyttar någon på det här viset så kan man med ett finare ord kalla det för sekundär traumatisering. Kom ihåg det. ”Vi skall bara sekundärtraumatisera dem.”

Jag tillhör dem som tycker att standaren på ett HVB-hem är orimligt hög jämförelsevis med ett asylboende. Gör vi dem inte en otjänst när vi vet att oavsett vad som händer får de inte stanna där under längre tid? Och sedan väntar en annan verklighet? Tur att det finns änglar!

Förra veckan träffade Anneli och jag också skolsköterskorna från Hisingen och Angered för en första utvärdering av vårt projekt med kompletterande hälsoundersökningar till ensamkommande i Göteborg. De målade upp en alltmer mörk bild. Frånvaron har ökat lavinartat. De flesta lärare ifrågasätter sitt uppdrag. De är ju ändå inte i skolan och vad är det då för mening med att vara pedagog? Av de ensamkommande som kom förra året har ca 80 % ännu inte uppehållstillstånd och de vet vad som väntar. 
– Varför skall jag lära mig svenska? säger någon till Anneli. Vad har jag för nytta av det när jag ändå skall ut? Bättre kanske att få lära sig engelska som ändå är ett globalt språk, reflekterar han.

En skolsköterska berättar om en elev som ständigt är trött. Han sover nämligen bara varannan natt i sin säng på boendet. Varannan natt får hans kamrat som redan är utvisad och som gått under jorden sova där. Ta vara på din broder kanske det kallas för?

Men det finns ljusning i mörkret. Inrikesministern tillkännager att man tänker förlänga ID-kontrollerna men att det var ett mycket svårt beslut. Äntligen en politiker med medkänsla, tänker jag. Sedan säger han att det var ett svårt beslut med tanke på alla de som pendlar och de olägenheter de utsätts för i sin vardag. Inte ett ord om flyktingar. Anders Ygeman! Du får mig att börja gråta!

Och visst är det solidaritet som är ledord i ditt parti eller har jag missat något? Och om du är osäker på vad det ordet betyder läs gärna min blogg om han som lånar ut sin säng varannan natt!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef, Bräcke diakoni