En månad sen den 7 april

Igår var det en månad sedan fredagen 7 april. Larmet om att en lastbil kapats kom klockan 14.53. En ensam man kör fullständigt besinningslöst ned för Drottninggatan, väjer något för betonglejon och mejar ner de människor som inte hinner undan. Fredagsflanerande människor, någon på väg hem eller till ett avtalat möte med en vän.

För några dagar sedan fick vi veta att terrordådet skördat fem människors liv.
För deras nära bröt döden brutalt in, drömmar och framtid krossades.
För de som skadades, var nära att dö eller kom att vara mitt i händelsens centrum förändrades troligen livet för alltid.
De flesta av oss blev inte personligt drabbade utan befinner oss i en av de yttre ringarna och det räcker för att bli berörd, ledsen och rädd. Vi hörde snabbt av oss till de vi känner i Stockholm för att försäkra oss om att allt var väl med dem men tanken på att det kunde ha varit tvärtom gör att vi stelnar till. Allt kom så nära. Livets sköra tråd syntes plötsligt väldigt tydligt.

Hatet och illviljan från en människa kröp innanför allas vår hud. Vi ville så innerligt våga tro och lita på att det goda är större och kärleken starkare. Hela Sergels torg, hela Sverige manifesterade kärleken.

Vi tog i ända från tårna. Kärleksmanifestationen ingav stora förhoppningar med stora ord. Vi ger aldrig upp.

Vi blev ett vi, log mot varandra, försökte förstå ihop. Tittade på alla nyhetssändningar och läste alla uppdateringar. Journalisterna förmedlade nyheter och hade sedan även mycket sändningstid utan några nya nyheter. De hade inget mer att säga eller fråga men pratade på och ställde frågor. Trötta journalister försökte göra sitt jobb och jag undrade varför. Drömde om en pausfågel som fick sjunga eller en bild att vila blicken på och ge oss egen tid att reflektera över det som terrordådet väckte i oss. Dådet som drabbade oss alla. Dådet som drabbade Sverige som land.

Hur skört är egentligen livet? På en sekund kan en vanlig fredag på stan bli en långfredag. Några dagar tidigare hade vi påmints om att en söndagsmorgon kan bli totalt nattsvart då bussen med elever och lärare från Skene på väg till fjällen körde av vägen och välte. Tre tonåringar dog och många skadades. En hel bygd sörjer. Ett helt land blir berört. Livet skakas om och vi anar hur nära döden är.

Vad gör det med oss? Vad blir viktigt för oss då?

Förändrades vi efter terrordådet 7 april eller var redan några dagar senare mycket som förut för de flesta av oss. Vad önskar vi hade förändrats? Vad behöver förändras? Behövs det ett terrordåd för att vi ska samla ihop all kärlek vi har, bry oss mer om varandra, öppna våra hem eller på motorcykel skjutsa hem för oss okända medmänniskor.

Behöver man vara rädd nu? Frågan ställdes och ansvariga svarade att man inte behövde vara rädd men vaksam. Vaksam om man ser något annorlunda, något som inte stämmer, något som fångar ens uppmärksamhet. Vara vaksam och varsam, tänker jag, inte glömma bort omsorgen om varandra, att vi är ett vi. Vi behöver och mår bättre av att vara ett vi mer än en massa jag, tror jag.

En morgon i slutet av april får jag se en för mig ovanlig lapp vid spårvagnshållplatsen och med ett stort varmt leende läser jag den och undrar om detta kan vara ett tecken i tiden…

/Agneta Glemme
Präst, Bräcke diakoni