En mammas tårar

I höstas talade media om det stora antalet flyktingar som kom i termer av kollaps och katastrof. På Bräcke diakoni kavlade vi istället upp armarna och gjorde verklig skillnad tillsammans med tusentals andra organisationer och medmänniskor. För mig var hösten 2015 en tid då jag var stolt över att vara svensk, att tillhöra ett land där mottagandet av de som förlorat allt under parollen "refugees welcome" blev till en folkrörelse. En situation som tvingade mig som privatperson att reflektera över mina egna prioriteringar och på vilket sätt jag kunde bidra till den våg av medmänsklighet som spreds över vårt land.

Så över en natt blev jag tonårsmamma till en 15-årig kille som kommit ensam till Sverige. Som utbildad diakon är jag van att möta smärta, men inget i min utbildning eller erfarenhet, kunde helt förbereda mig på hur det skulle vara att älska någon så djupt som fått sitt hjärta så i grunden söndertrasat.

Har du legat i timmar och hållit om ett skakande barn som krampaktigt försöker trycka sig så nära din kropp det bara går för att krama ut varje uns av trygghet som kan finnas, så vet du vad jag pratar om…

Under snart ett års tid har jag på nära håll fått se vad krig, hat och förtryck gör med ett barn, men jag har också fått se kärlekens oerhörda kraft att läka också det mest söndertrasade hjärta. Han har trots sin smärta tillfört så mycket till oss som familj och att få förtroendet att kallas mamma av honom tillhör ett av mitt livs stora privilegium!

Men nu håller vår glädje på att vändas i rädsla och förtvivlan. Vinden i samhället har vänt och istället för en våg av medmänsklighet deporterar Sverige nu barn till krigets Afghanistan (efter att först skrivit upp dem i ålder med den enda motiveringen att två handläggare, efter 30 minuters samtal, tycker att barnet ser äldre ut)

Hur ska jag någonsin kunna förklara för min 3-åring om hans storebror skulle bli deporterad till ett land där vi, enligt UD:s rekommendationer, inte ens kan hälsa på honom på grund av riskerna?

I oktober demonstrerade jag för första gången i mitt liv, gjorde det för att min tonåring hade fått lära sig i skolan att i en demokrati bestämmer folket och att man kan påverka stora beslut i samhället genom att demonstrera och göra sin röst hörd. På FN-dagen skickade jag mail till flera ministrar där jag vädjade till dem att rädda mitt barns liv. Samma dag på kvällen kunde jag inte hindra tårarna att rinna längs mina kinder när sonen jag håller i mina armar viskar; Mamma det finns bara två alternativ antingen låter de mig stanna här eller också hoppar jag framför tåget. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att leva!

Vart är mitt land på väg? Var är alla människor som säger stopp, detta får inte ske! Sverige är ett av världens rikaste länder, ett land som tidigare varit känt för sin humanitet och medmänsklighet. Det är nu kollapsen och katastrofen sker, den sker när vi stänger våra hjärtan och inte orkar höra barnens förtvivlade skrik på hjälp. Du och jag kan inte förändra detta själva, men om vi är många som ger medmänskligheten röst och vägrar tiga så kan vi ge dessa barn den framtid och det hopp de aldrig haft!

#vistårinteut

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Bräcke diakoni