EU och den nationella friheten – vem styr egentligen?

I veckan kommer EU-ländernas regeringschefer på toppmötet i Göteborg underteckna EUs sociala pelare som består av tjugo principer för sociala rättigheter för EU-medborgare. Huvuddelen av dessa principer handlar om arbetsmarknaden men fyra berör viktiga välfärdstjänster såsom hälso- och sjukvård, långvarig vård och omsorg, inkludering av personer med funktionsnedsättning och stöd för hemlösa.

Följer man den svenska debatten kring den sociala pelaren kan man hitta två tydliga riktningar: Förespråkarna anser att det är viktigt att man höjer ambitionsnivån för det gemensamma arbetet kring de sociala frågorna på EU-nivå medan motståndarna lyfter fram pelaren som ett exempel för mer överstatlighet och förflyttning av makt till Bryssel. Man ser också en risk att den svenska modellen för hantering av arbetsmarknaden genom parterna undergrävs.

Läser man EU-kommissionens material framgår det tydligt att den sociala pelaren inte ställer krav på ny lagstiftning utan anger en riktning där varje land avgör själv hur man vill hantera den. Varför är man då orolig i Sverige? Säkert handlar en hel del i debatten om blockpolitikens retorik där opposition och näringsliv kritiserar regeringen när den tar initiativ. Samtidigt är rädslan för maktförskjutningen berättigad, inte för att EU ställer krav utan för att Sverige har en tradition av att ”övertolka” EU-direktiv, det vill säga glömma bort möjligheten att ta vara på friheten att anpassa EU regelverket till de nationella förutsättningarna.

Ett tydligt sådant exempel är tillämpningen av upphandlingsdirektivet i lagen om offentlig upphandling (LOU) när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse d.v.s. välfärdstjänster som finansieras med skattemedel. Jag har tidigare skrivit om ett seminarium om de rättsliga förutsättningarna av bland annat Idéburna Offentliga Partnerskap (IOP). Mathias Sylvan belyste då det faktum att det inte finns några EU-rättsliga krav att tillämpa LOU på välfärdstjänster. Till exempel tillhandahålls över 50 procent av all social omsorg i Tyskland av idéburna aktörer utan att den upphandlas enligt EU-direktivet.

Den sociala pelaren som undertecknas i Göteborg denna vecka är ett exempel för hur EU tar initiativ för att ange en riktning utan att inskränka medlemsländernas möjligheter att anpassa den till sina förutsättningar. Upphandlingsdirektivet och de svenska upphandlingslagarna är ett annat område där vi i mycket högre utsträckning kan ta oss friheten att skapa förutsättningar för ändamålsenliga välfärdstjänster. Välfärdstjänster som fokuserar på att möta individers behov istället för att utformas efter detaljerade upphandlingsregler.

Thomas Schneider
kvalitetschef, Bräcke diakoni

Läs Thomas tidigare bloggar här