Permanent tillstånd till liv!

”Permanet tillstånd till liv, det är det som mänskliga rättigheter handlar om, att ha permanent tillstånd att leva”

Orden är mina; jag står på stadens stora torg i strålande solsken och håller brandtal om mänskliga rättigheter i Sverige. För helt plötsligt är allt det jag tidigare tagit för givet inte längre självklart…

Jag har under många år mött döden i flera olika sammanhang både privat och i mitt yrke. Majoriteten av gångerna har det varit den ”snälla döden” som Stina Ekblad så målande skildrade i säsongens sista sommarprat. En död som inte sällan är förknippad med tacksamhet över allt det fina som livet gett. Jag har dock också mött den brutala döden, den som med sin bottenlösa förtvivlan och isande kyla kastar sig över människor. Jag har även återkommande mött människor som i olika åldrar och skeden av livet önskat sig döden av olika skäl. Men det jag aldrig tidigare mött är unga människor vars ögon lyser av skräck för att de fruktar för sina liv. De är helt enkelt livrädda för att någon annans hand med våld ska ta deras liv ifrån den. Deras skräck är av ett slag jag aldrig trodde jag skulle möta i mitt trygga land. Mina möten med dessa ungdomar har fullkomligt omkullkastat och raserat min tillit till vårt trygga välfärdssamhälle.

Det har fått mig att i grunden granska mina egna värderingar och framförallt väckt frågan om vad jag är beredd att offra för att stå fast vid dem. Vad betyder uttryck som; värdighet, medmänsklighet, mänskliga rättigheter och ytterst människosyn och alla människors lika värde för mig. Särskilt otäckt tycker jag det varit när olika grupper ställt mot varandra, inte sällan har dessutom den grupp som ställts mot dessa barns och ungdomars behov varit utsatta äldre. Den grupp människor som jag vigt mitt yrkes liv för att värna och vars utsatthet jag är väl förtrogen med. Men jag vägrar att acceptera att 90-åriga demenssjuka Annas självklara rätt till liv och värdighet skulle frånta någon annan samma rätt, oavsett vem den personen är. Medmänsklighet tänker jag bygger på insikten om att jag i varje människa ser en bit av mig själv, men också en bit av den mänsklighet vi alla är en del av.

Alla är vi stundtals sköra och i behov av varandra för att kunna leva.

Om vi väljer medmänskligheten och öppna dörrar kommer flera ungdomar också direkt att bidra till de äldres värdighet och välbefinnande som framtida undersköterskor och sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Yrken som det redan råder stor brist på i vårt land. Ungdomarna kommer också sprida en kultur där man ser upp till och värdesätter den äldre människans livserfarenhet på ett sätt som vi i vår kultur håller på att förlora.

Jag tror att det är när samhället – du och jag, synliggör de mest utsatta som kraften till positiv förändring blir störst. Mänskliga behov får aldrig tystas utan det kräver att vi ständigt på nytt vågar stå upp för och öppna dörren till en medmänskligare värld.

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice