Tillbaka hos ministern

På senhösten 2014 var jag med en handfull personer som träffade den då nytillträdde civilministern Ardalan Shekarabi på hans tjänsterum. Jag minns att jag noterade att hyllorna var helt tomma, och att Alliansregeringens pågående arbete också rent fysiskt var bortstädat. Jag bloggade om det då, och letar fram min gamla text i datorn. ”Mötet går bra. Samtalstonen är artig först, men snart konstruktiv. Ministern vill öka andelen idéburna non profit-organisationer i välfärden. Han är inte inne så mycket på att förändra tillämpningen av nuvarande upphandlingsregler, utan snarare på att hitta möjligheter för samhället att sluta avtal direkt. - - - Närmast konkret ska en ny stor utredning om välfärdsfrågor komma igång i januari.”

I förra veckan var jag tillbaka hos civilministern, och nu är inte hyllorna på departementet tomma längre. Efter 2,5 år finns det gott om regeringens eget material. Dit hör den nu färdiga ”Välfärds-utredningen”, och vi var en liten grupp från civilsamhället som bjudits in för att diskutera vad som ska hända med den härnäst. Alla representanter har redan lämnat utförliga remissvar kring de olika förslagen, men det blir alltid något annat när man sitter runt samma bord och samtalar.

Samstämmigheten bland de idéburna är stor om att den föreslagna vinstregleringen blir komplicerad och missriktad också för vår sektor. Det har vi redan framfört. Men vi är lika eniga om att flera delar av utredningen är bra och bör genomföras. Det finns flera förslag som underlättar att sluta avtal med idéburna, och som vore bra för oss. Det handlar om sådant som beloppsgränser i upphandlingar, arbetsträning och mer generella tillståndsfrågor. Och vi tycker alla att Idéburet Offentligt Partnerskap (IOP) behöver få en egen plats i regelverken.

Utöver ministern, så deltar några tunga politiker från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Välfärden är viktig, och ämnet ligger mitt i den politiska hetluften. Som oftast när man träffar seniora nationella politiker, så är kunskapsnivån hög och frågorna både intresserade och eftertänksamma. Men politik innebär också positionering och paketering. Är man beredd att kompromissa politiskt för att få till en lösning som faktiskt skulle kunna gå att genomföra? Eller är det viktigare att göra en politisk markering? Det är omöjligt att tolka vad de tänker innerst inne. Och kanske är de själva oeniga sinsemellan, eller helt enkelt osäkra? Men om man verkligen vill åstadkomma något konkret för tillväxt av idéburen sektor i välfärden, så är tillfället för initiativ och handling nu.

Vi behöver modiga politiker och action!

/Martin Ärnlöv, direktor/vd