Tillit är en förutsättning

I veckan var jag på en workshop med Tillitsdelegationen, en offentlig utredning tillsatt av civilminister Ardalan Shekarabi för att utveckla en tillitsfull styrning inom vård och omsorg. Laura Hartman, som är delegationens ordförande, sammanfattar att uppdraget fokuserar på medborgarnas behov, tillit till medarbetares kompetens och förmåga och att vidareutveckla en tillitsfull styrning av välfärdstjänsterna som bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan berörda aktörer.

Mitt förbättringshjärta hoppar av glädje när jag hör detta. Översatt till idéerna kring hur man utvecklar kvaliteten med ständiga förbättringar hör jag följande: Vi behöver utgå från vårdens och omsorgens vardag där människor med behov av hjälp träffar andra människor med kompetens, intresse och tid. Tillsammans skapar de det vi kallar vård eller omsorg med målet att skapa hälsa. Förutsättningar för att detta möte ska kunna bli värdeskapande är att organisationer, ledningar och politiker har tillit till att medarbetare och de man finns till för har drivkraften och kunskapen att utveckla detta värdeskapande. Och på samma sätt som en patient och en sjuksköterska bygger relationer och tillit till varandra för att skapa vården, behöver vårdens och omsorgens aktörer (beställare, utförare, vårdgivare, …) bygga relationer med varandra för att på bästa sätt kunna skapa förutsättningarna för patienten och sjuksköterskan att skapa värde.

Inom kvalitetsutvecklingen är detta inga nyheter. Vi vet att vi behöver utgå från de vi finns till för eftersom om vi inte förstår behovet så kan vi inte skapa kvalitet. Vi vet också att vi behöver mätningar som visar oss när förändringar är förbättringar. Och vi vet att mätningarna behöver ägas av de som kan påverka dem. Det sistnämnda är en utmaning. Inte minst för de som tror sig styra systemen. Vi har idag en uppsjö av kvalitetsindikatorer som inte ägs av personalen eller ens av deras chefer. Det finns ett glapp mellan vad vi mäter och vårt informationsbehov för att fatta faktabaserade beslut.

Laura Hartman fortsätter med att det behövs mätningar, men inte så många, utan de rätta. Och hon lägger till att vi aldrig ska kräva in mätningar som inte verksamheten har nytta av. Det tycker jag är ett bra mått för en indikators relevans. Om indikatorn inte hjälper mig att få syn på det jag gör och ger mig stöd att förbättra det, så är den helt värdelös.

Tillitsdelegationen har precis börjat sitt arbete. Jag ser fram emot fler samtal kring medarbetares förbättringskompetens, hur vi kan hjälpa chefer på alla nivåer att synliggöra och analysera kvaliteten samt hur vi kan använda avtal och upphandlingar som verktyg för att bygga tillitsfulla relationer och bättre vård och omsorg istället för att pressa kostnader och försämra kvaliteten.

/Thomas Schneider,
Kvalitetschef på Bräcke diakoni