Den nya verkligheten: Analys av lönestrukturerna i Allsvenskan 2025

Siffrorna i årsredovisningarna för det gångna verksamhetsåret har nu granskats, vridits och vänts på av både förbundsekonomer och supporterrevisorer. Det står bortom allt rimligt tvivel att personalkostnaderna fortsätter att vara den absolut tyngsta, och mest volatila, utgiftsposten för svenska elitklubbar. Omsättningen i ligan har visserligen ökat i absoluta tal, men marginalerna har i många fall krympt oroväckande snabbt i takt med att spelartrupperna blivit allt dyrare i drift. Sambandet mellan tabellplacering och lönebudget är fortfarande starkt – pengar korrelerar med poäng – även om det finns undantag som både bekräftar och utmanar regeln.

Det vi bevittnar just nu, i mitten av 2025, är en direkt och oundviklig konsekvens av de kommersiella framgångarna under det tidiga 2020-talet. TV-avtalen och de ökade intäkterna från framgångsrikt Europaspel har pumpat in kapital i systemet, vilket marknaden omedelbart har omvandlats till högre ersättningar för spelare, ledare och mellanhänder. Det går inte att ignorera att Allsvenskans löneutveckling har skapat en tydlig, nästan cementerad, segregering mellan toppskiktet och resten av serien. Gapet mellan den klubb som betalar mest och den som betalar minst har aldrig varit större än vad vi ser idag, och det förändrar dynamiken i hela tävlingen.

Malmö FF och den nya ekonomiska verkligheten

När man tittar på lönestrukturerna i serien går det inte att komma runt elefanten i rummet, eller snarare kolossen i söder. Malmö FF har under en längre tid opererat i en egen ekonomisk stratosfär, och siffrorna från 2024 års bokslut visar att avståndet till jagande klungan inte minskar. Snarare tvärtom. Klubben har kunnat behålla och till och med öka en lönenivå som mer liknar mittenlag i nederländska Eredivisie eller toppen av den belgiska ligan än vad vi historiskt sett varit vana vid i Sverige.

Det handlar inte längre bara om spetsspelarna, de där namnen som säljer tröjor och avgör derbyn. Bredden i truppen, där bänkspelare lyfter löner som skulle göra dem till bäst betalda i en klubb på den nedre halvan, driver upp snittet markant. Enligt fotbollslivet.se som rapporterar allsvenskans löner ligger medianlönen för en rotationsspelare i Malmö nu på nivåer som tvingar konkurrenterna att sträcka sig långt bortom sin komfortzon för att ens kunna konkurrera om samma signaturer.

Enligt uppgifter från Bolagsverket som redovisar klubbens personalkostnader har Malmö nu etablerat en lönemassa som överstiger 250 miljoner kronor inklusive sociala avgifter. Det är en nivå som kräver konstant framgång i Europa för att bära sig över tid. Utan gruppspel i UEFA-turneringarna blir kostymen snabbt för stor, vilket skapar en inbyggd press i organisationen som inte finns hos de mindre klubbarna. Det är priset för att prenumerera på guldstrid.

Jakten från huvudstaden

Stockholmsklubbarna befinner sig i en ständig, utmattande dragkamp, inte bara med varandra om stadens herravälde utan med den brutala ekonomiska verkligheten. Hammarby, AIK och Djurgården har alla, i olika faser och med olika strategier, försökt öka sina personalkostnader för att minska det sportsliga avståndet till Skåne. Det intressanta här är hur metoderna skiljer sig åt, trots att målet är detsamma.

Djurgården har, enligt deras egna årsredovisningar över tid, ofta prioriterat ett starkt eget kapital och likviditet före kortsiktiga, explosiva löneökningar. Men även där har vi sett en glidning uppåt de senaste 18 månaderna, pådriven av interna krav på titlar. AIK:s lönestruktur har historiskt varit mer volatil och händelsestyrd. Stora, namnstarka trupper och tunga kontrakt med hemvändare har drivit upp kostnaderna under korta perioder, följt av nödvändiga sparpaket. Enligt rapporteringen i sportmedia under våren har klubben tvingats till en viss sanering, men grundnivån för en startspelare i AIK ligger fortfarande betydligt högre än rikssnittet.

Hammarby har å sin sida kunnat dra nytta av exceptionellt stora spelarförsäljningar för att finansiera en högre driftkostnad. Men som vi vet är transferintäkter engångsposter – de kommer och går – medan löner är återkommande fasta kostnader som ska betalas den 25:e varje månad, oavsett om man sålt en talang till Club Brügge eller inte. Det är en balansgång på slak lina där felsteg straffas hårt i resultaträkningen.

Sign-on som den dolda lönekostnaden

En aspekt som ofta glöms bort eller missförstås när man diskuterar månadslöner i media är sign-on-bonusarna. I dagens Allsvenskan är det standard, snarare än undantag, att en ansenlig del av ersättningen betalas ut vid kontraktsskrivning. Detta görs ofta för att utnyttja skattemässiga fördelar för spelaren eller helt enkelt för att spelaren vill ha likviditet direkt för bostadsköp eller investeringar.

När man slår ut dessa miljonbelopp över kontraktstiden förändras bilden radikalt av vad en allsvensk spelare faktiskt tjänar. En spelare med en officiell, i media rapporterad, månadslön på 70 000 kronor kan i realiteten kosta klubben det dubbla om man räknar in den initiala bonusen på tre miljoner utslaget på tre år. Detta syns tydligt i klubbarnas balansräkningar där immateriella tillgångar skrivs av månadsvis.

Vilket dokumenterades i analysen av elitlicensnämndens senaste sammanställning, där avskrivningar på spelarkontrakt (som ofta inkluderar sign-on) utgör en allt större del av kostnadsmassan. Detta fenomen gör att lönetalen ibland ser lägre ut i kvällstidningarnas listor än vad de faktiskt är i klubbarnas kassaböcker. Det skapar också en farlig inlåsningseffekt. Har man betalat stora pengar upfront är det svårt att göra sig av med en spelare som underpresterar, eftersom kostnaden redan är tagen kassaflödesmässigt men fortsätter att belasta resultatet bokföringsmässigt under hela kontraktstiden.

Skatteregler, nettoeffekter och "Artistskatten"

Vi måste också beröra "artistskatten", eller expertskatten som den formellt heter i lagtexten. Denna skattelättnad har varit helt avgörande för svenska klubbars förmåga att locka hem landslagsmeriterade spelare eller internationella spetsvärvningar som annars hade valt ligor med högre nettolöner. Möjligheten att under en begränsad tid betala lägre arbetsgivaravgifter och erbjuda spelaren en lägre inkomstskatt har dopat lönekonkurrenskraften hos toppklubbarna.

Enligt Skatteverkets regelverk gäller detta dock under en strikt begränsad period. När de åren har passerat står klubbarna ofta inför ett vägskäl som definierar deras truppstrategi: antingen höja bruttolönen drastiskt för att spelaren ska behålla samma nettolön (vilket kan spräcka budgeten), eller se spelaren lämna. Detta skapar cykler i truppbyggandet som är tydliga om man analyserar kontraktslängderna hos toppklubbarna. Det är ingen slump att många kontrakt med hemvändare skrivs på just den tidsperiod som skattelättnaden medger. Det är ren matematik snarare än sportslig planering.

Tabell: Uppskattad lönefördelning per tabellsegment 2024

Siffrorna är estimat baserade på genomsnittliga personalkostnader dividerat på antalet kontrakterade spelare i A-trupperna enligt årsredovisningar.

Mellanskiktets dilemma: Att gasa eller bromsa?

För klubbar som Elfsborg, Häcken och i viss mån Kalmar FF och Mjällby, ser verkligheten annorlunda ut än i storstäderna. Häcken har genom sina framgångar i Europa kunnat närma sig Stockholmsklubbarna lönemässigt, men de saknar samma massiva publika intäktsbas (biljettintäkter och merchandise). Enligt uppgifter i Göteborgs-Posten under föregående säsong har Häcken använt sina transferintäkter och inkomster från Gothia Cup för att subventionera en högre lönenivå. Det är en strategi som fungerar så länge de sportsliga resultaten levereras, men de är extremt känsliga för mellanår.

Elfsborg har valt en annan, mer metodisk väg. Genom att fokusera stenhårt på unga spelare (både egna och värvade) och vidareförsäljning har de hållit de fasta lönerna nere relativt sett, men ändå lyckats prestera i toppen. Det är en modell som hyllas av ekonomer men som sätter enorm press på scoutingverksamheten. Man har inte råd med dyra felrekryteringar när man inte har råd att betala sig ur problemen.

Mjällby är kanske det mest extrema exemplet på effektivitet i svensk fotboll. Att de år efter år lyckas placera sig högt med en av seriens absolut lägsta lönebudgetar är en anomali som borde studeras hårdare av konkurrenterna. De bevisar att kollektiv styrka och taktisk tydlighet fortfarande kan övertrumfa dyra individualister, åtminstone över 30 omgångar på en vindpinad gräsplan.

Agenter och mellanhänder: Den osynliga utgiften

En betydande del av löneutvecklingen hamnar faktiskt inte i spelarnas fickor. Agentarvoden och kostnader för mellanhänder har skjutit i höjden och är nu en helt integrerad del av varje löneförhandling. Det är inte ovanligt att en förlängning av ett kontrakt innebär en signifikant utbetalning till representanten, vilket bokförs som en del av anskaffningsvärdet eller direkt personalkostnad beroende på upplägg.

Rapporter från Svenska Fotbollförbundets årliga förmedlarstatistik visar att tiotals miljoner kronor lämnar svensk fotboll varje år i form av arvoden. För en klubb i mitten av tabellen kan agentarvodet för en enda spetsvärvning motsvara årslönen för två juniorspelare. Det driver upp totalnotan för att ha en konkurrenskraftig trupp utan att spelaren nödvändigtvis får högre månadslön på sitt lönekonto. Det är transaktionskostnaden för att göra affärer på denna nivå, och den kostnaden har inflaterats kraftigt.

Inflationen i botten och hisslagens förbannelse

Det pratas ofta om toppen, om guldstriden, men löneinflationen har också nått bottenlagen. För att en nykomling ska ha en rimlig chans att hänga kvar tvingas de ofta spränga sin egen budget och lönestruktur. Enligt uppgifter från lokala medier som bevakar lag som Värnamo och GAIS har löneanspråken från spelare i Superettan som är aktuella för Allsvenskan ökat markant. Spelarna och deras rådgivare vet att tv-pengarna finns. De vet att även en bottenplacering i Allsvenskan genererar mer intäkter än toppen av Superettan.

Detta skapar en livsfarlig situation för de så kallade "hisslagen". Om man drar på sig allsvenska lönekostnader men åker ur, står man där med kontrakt som inte går att bära i Superettan. Vi har sett klubbar som Helsingborg och Örebro kämpa i åratal med sviterna av detta. Det tar lång tid att sanera en ekonomi där lönerna inte justerats ned i takt med den sportsliga kräftgången, och fallskärmarna blir dyra.

Prestationsbaserade kontrakt: Framtidens modell?

En trend som blivit allt tydligare under 2024 och in i 2025 är övergången mot mer prestationsbaserade ersättningsmodeller. Klubbar försöker skydda sig mot skador, formsvackor och mätta spelare genom att hålla den fasta grundlönen nere och lägga mer pengar i rörliga bonusar. Det kan handla om bonusar för startade matcher, hållna nollor, poäng i ligan eller Europakvalificering. Enligt uttalande från flera sportchefer i podcast-intervjuer under året är detta enda sättet att hålla budgeten i schack samtidigt som man motiverar truppen att prestera varje vecka.

Det är dock inte alla spelare som accepterar detta upplägg. Etablerade namn med alternativ utomlands vill ha trygghet och fast inkomst. Det är oftast de yngre spelarna eller de som kommer från lägre divisioner som tvingas acceptera kontrakt där en stor del av lönen är rörlig. Detta förstärker hierarkierna i omklädningsrummet på ett påtagligt sätt. Du kan ha två spelare som presterar likvärdigt på planen, men där den ena har en fast hög lön baserat på gamla meriter, medan den andra måste spela varje minut för att komma upp i vettiga nivåer. Det ställer höga krav på ledarskapet hos tränaren att hantera den dynamiken.

Utländska influenser och den nordiska konkurrensen

Svensk fotboll verkar inte i ett vakuum. Allsvenska klubbar konkurrerar om spelare framförallt med norska Eliteserien, danska Superligaen och andraligorna på kontinenten (2. Bundesliga, Serie B etc). Den norska kronans kräftgång har visserligen gjort Sverige mer attraktivt för norska spelare än tidigare, men Danmark har fortfarande ett massivt ekonomiskt övertag.

Lönenivåerna i danska mittenklubbar som Odense eller Silkeborg är ofta jämförbara med toppen i Sverige, exklusive Malmö FF. Detta innebär att Allsvenskan ofta blir ett andrahandsval för skandinaviska spelare som vill vända hem eller byta miljö, om de inte får plats i Danmark. Enligt jämförande statistik från den internationella transfermarknaden ligger snittlönen i Superligaen fortfarande cirka 30-40% högre än i Allsvenskan. Det tvingar svenska sportchefer att vara kreativa i sina förhandlingar. Man säljer in "skyltfönstret", publiktrycket, de moderna arenorna och livskvaliteten snarare än det tjockaste lönekuvertet.

Framväxten av akademispelare som ekonomisk nödvändighet

Ett direkt svar på de skenande lönerna för etablerade spelare är den allt tydligare satsningen på egna produkter. Det är helt enkelt billigare att utbilda en spelare än att köpa en färdig. En egen produkt från akademin har ofta en ingångslön som är en bråkdel av vad en extern värvning kostar, och lojaliteten mot klubbmärket är ofta större.

Vi ser nu att klubbar som tidigare var utpräglade "köplag" börjar titta mer internt. Det handlar inte om romantik eller "klubbhjärta", det handlar om kall företagsekonomi. Om en 19-åring kan prestera 80% av vad en 29-årig värvning gör, till 20% av kostnaden, är valet enkelt för en pressad styrelse. Enligt de senaste verksamhetsberättelserna från SEF (Svensk Elitfotboll) har investeringarna i akademierna ökat brett över ligan, vilket ska ses som en långsiktig strategi för att dämpa lönekostnadsutvecklingen i A-trupperna.

Det finns dock en brytpunkt även här. När den egna produkten slår igenom kommer agenten snabbt och kräver marknadsmässig lön vid kontraktsförlängningen. Då är vi tillbaka på ruta ett. Men under den perioden, kanske 12 till 24 månader innan det nya kontraktet skrivs, har klubben fått hög prestation till låg kostnad. Det är dessa fönster av effektivitet som bygger framgångsrika lag över tid.

Ledarstaber och supportfunktioner

Det är inte bara spelarlönerna som stiger. Kostnadsstrukturen för tränarstaber har förändrats i grunden. Det räcker inte längre med en huvudtränare, en assistent och en målvaktstränare. Idag består staberna av analytiker, fysiologer, mentala coacher, dataexperter och specialister på fasta situationer. Dessa löner belastar också personalkostnaderna, även om medias fokus nästan uteslutande hamnar på spelarna.

Enligt uppgifter i branschpressen har kostnaden för ledarstaber i Allsvenskan ökat med nästan 50% de senaste fem åren. Professionaliseringen kostar pengar. Kraven från spelarna på faciliteter, medicinsk uppbackning och taktisk analys driver fram denna utveckling. En klubb som inte erbjuder en professionell vardag får svårt att locka till sig spelare, oavsett lön. Det är en hygienfaktor år 2025.

Svensk fotboll befinner sig i ett läge där intäkterna ökar, men kostnaderna ökar minst lika snabbt, om inte snabbare. Det är en kapprustning där ingen vågar bromsa av rädsla för att bli frånåkt och hamna i "ingenmansland" eller ännu värre, i Superettan. Pengarna som kommer in från UEFA och tv-bolagen stannar inte länge på bankkontona; de omsätts blixtsnabbt till nya kontrakt för att säkra nästa sportsliga framgång. Det är en cykel som drivit lönerna till dagens nivåer, och inget tyder på att hjulet kommer snurra långsammare framöver.