Lägg ner det destruktiva klimatmålet om 1.5 °C

Hur kommer klimatet att förändras under det kommande seklet? Det här är en fråga som jag tror att många politiker gärna skulle vilja få ett svar på. Man vill inte bara veta vad vi människor kan ställa till med utan också hur andra påverkansfaktorer, som står utom vår kontroll, kan tänkas påverka klimatet. Summan av de båda borde kunna ge en god bild av det framtida klimatet. Klimatförändringar är lika med naturlig variabilitet, naturliga förändringar utom vår kontroll plus mänsklig påverkan. Problemet är bara att frågorna inte har några enkla svar. IPCC (FN:s klimatpanel) gör det enkelt och antar att den naturliga påverkan sedan lilla istiden, runt 1880, i princip bara beror på människan. Endast 0,1 grader av temperaturökningen på närmare 1,3 grader (2022) beror enligt IPCC på naturliga förändringar.

Frågorna utmanar på ett grundläggande sätt vad vetenskapen kan berätta för oss om det framtida klimatet. För att bättre kunna bedöma hur jordens temperatur kommer att ändras under de kommande 50–100 åren är det till exempel helt nödvändigt att också förstå orsaken till den lilla istiden, 1350–1850 e.Kr. Men här saknas fortfarande en trovärdig hypotes. En möjlighet kan vara naturliga variationer i klimatsystemet eller obekanta externa effekter. En sådan forskning existerar knappast och borde därför på alla sätt uppmuntras och förhoppningsvis kunna attrahera nya kreativa forskare som förutsättningslöst kan studera frågan. Rent vetenskapligt skulle man kunna betrakta frågan som avgjord: Vi kan inte veta hur klimatet kommer att se ut år 2100, inte ens år 2050.

Men klimatfrågan handlar idag inte om vetenskap. Det är snarare en fråga om politik och religion som drivs av människans outgrundliga behov av något att tro på. Det är också därför vissa medier går i ”spinn” när jag så mycket som vågar knysta om att vi inte befinner oss i en klimatkris, vilket annars är en naturlig slutsats att dra för den som har ägnat tillräckligt mycket tid åt det vetenskapliga underlaget som har sammanställs av IPCC. Det är näst intill humoristiskt hur de som skriker högst vet minst. ”Tro den som söker sanningen, misstro dem som funnit den” skrev novellisten André Gide, som mottog nobelpriset i litteratur 1947.

Att vetenskapen inte längre är central i klimathysterin bevisas också av politikens ambition och mål som syftar till att hålla uppvärmningen under 1.5 °C, för att undvika en katastrof. Denna uppvärmning är lika oundviklig som problemfri. Den har i det närmaste redan inträffat (+1,4 grader sedan 1850) utan att någon global katastrof inträffat och det finns ingen seriös vetenskap som pekar mot att världen kommer att nå ett mål om 1.5 °C eller att det ens skulle vara möjligt.

Under de senaste cirka 50 åren har uppvärmningen framförallt märkts av här uppe i norr. Det är bara att tacka och ta emot. Trädgränsen har flyttat sig ett par hundra meter (i vertikalled) i nordligaste Sverige och den blivande skogen kommer att kunna binda mer koldioxid.

Inte sällan hör man ledande personer från näringslivet och myndigheter som uttrycker sin oro över svårigheten att nå 1.5 °C målet. Vissa har dock kommit så långt i sin religiösa klimat övertygelse att man på allvar tror att det är fullt möjligt. Dessa uttalanden är häpnadsväckande och helt i strid med vetenskapen. Även om all fossileldning upphörde i morgon så skulle temperaturen fortsätta att stiga under många år till, troligtvis över dessa 1,5 grader. Atmosfären och haven är för närvarande inte i termisk jämvikt. Haven kommer att fortsätta att värmas ett bra tag till och fortsätta att gasa ut koldioxid.

Påverkan på temperaturen vid seklets slut, om alla länder uppfyller Parisavtalet är också ytterst liten. Kanske har budskapet ändå varit framgångsrikt, men då handlar det framför allt om att Kina har klargjort att man tänker fasa ut sin kolkraft redan till 2060 och Indien 2070. Man bygger nya kolkraftverk nu men när dessa nått sin livslängd är avsikten att de inte ska ersättas med nya. Det är också därför vetenskapen och IPCC nu utgår ifrån att världen följer ett medelscenario som innebär att utsläppen runt mitten av seklet förväntas vika nedåt och nå 10 Gton koldioxid per år vid seklets slut från dagens cirka 40. Detta kan man läsa om i det vetenskapliga underlaget från IPCC, AR6.

Den som studerar AR6 får också en god förståelse för varför vetenskapen diskvalificerar de skräckscenarios som visar att framtida utsläpp kan stiga upp mot 100 Gton per år, med en koldioxidhalt i atmosfären på 1200 ppm. Det mer realistiska scenariot, 10 Gton koldioxid per år och en halt på 600 ppm vid seklets slut, som vetenskapen har kommit fram till, vill domedagsprofeterna inte kännas vid. Vetenskapen (definierad som det vetenskapliga underlaget till IPCC) har också kommit fram till att bästa gissningen, givet det troliga medel scenariot, kommer att ge en temperaturökning på cirka 2,7 grader med ett stort osäkerhetsintervall (2,2-3,5 grader). Frågan är varför vi då ens pratar om ett mål på 1,5 grader som helt saknar stöd i vetenskapen? Ytterligare en viktig fråga är upprinnelsen till det orealistiska målet om 1.5 °C?

Sedan början av 1990-talet har klimat politiken fokuserat på ett antal olika mått i syfte att uppnå politiska mål, inklusive utsläppsminskningar (Kyoto 1997), atmosfäriska koldioxid koncentrationer (Köpenhamn 2009) och globala medel temperaturförändringar mätt sedan förindustriell tid (Paris 2015). Mina kollegor i riksdagen pratar gärna om hur viktigt det är att den globala medeltemperaturen inte överstiger 1.5 °C, mätt sedan förindustriell tid, utan att de för en sekund reflektera kring varför eller ens varifrån målet har sitt ursprung.

Den egentliga anledningen till att målet sätts på just temperaturökningen, fastän vi inte med någon större säkerhet känner alla de faktorer som påverkar temperaturen, kanske beror på enkelheten i att sälja in hotbilden. Alla känner att det är skillnad på 28 grader och 34 grader i skuggan. Att i stället försöka ansätta mål på en viss koldioxidhalt kan tyckas bli mer abstrakt att styra mot men det där med temperatur mål och mål på koldioxidhalt hänger ihop.

Klimatforskaren Ben McKibben från USA utvecklade 2007 en webbplats som han ville ge namnet 450.org, alltså med betydelsen 450 ppm som en målgräns för koldioxidnivån i atmosfären. Han kontaktade sin vän, den kände klimatforskaren James Hansen om råd kring namnet på den nya klimatorganisationen. Hansen arbetade i samma veva själv med en vetenskaplig rapport där han och ett antal kollegor hade för avsikt att föreslå ett initialt mål att minska atmosfärisk CO2 till 350 ppm, med ambitionen att justeras när vetenskaplig förståelse och empiriska bevis på klimateffekter ackumuleras.

För Hansen var 350 ppm aldrig ett mål som inte skulle komma att överskridas, eftersom världen redan då, 2007, var en bra bit förbi 350 ppm när han skrev sin artikel. Det var snarare ett mål för beslutsfattare att försöka återgå till längre fram i tid. McKibben och hans kollegor anammade Hanses diskussion om 350 ppm och etablerade år 2007 någonting som fick namnet 350.org. Koldioxidhalten i atmosfären hade som sagt redan då passerat 350 ppm och låg runt 385 ppm. Man kan därför ana att McKibben insett att det därför var ett orimligt mål för framtiden. Det var inte någonting som världen skulle hålla sig under utan snarare ett mål som världen helst skulle sikta på att återvända till i framtiden, ungefär i linje med Hasens tankegångar.

För att marknadsföra sin nya organisation, 350.org, över hela världen samarbetade McKibben med den svenska stiftelsen Tällberg Forum, i syfte att främja global opinionsbildning på 350 ppm som ett nytt mål för klimatpolitiken. Deras uttalade mål var att påverka den kommande stora klimatkonferensen i Köpenhamn i slutet av 2009. Den 23 juni 2008 publicerade Tällberg Forum en helsidesannons i Financial Times, International Herald Tribune och New York Timesmed mer än 150 namnunderskrifter. Under dagarna som följde var Tällbergforumet värd för en internationell konferens i syfte att främja det föreslagna målet, där FN: s generalsekreterare Kofi Annan också deltog. Deras kampanj blev en rungande framgång.

Det märkliga konceptet med 350 miljondelar koldioxid i atmosfären hade blivit globalt, trots att det i princip inte fanns någon vetenskap bakom, mer än Hansens icke-granskade utkast till artikel och ett antal inloggningar till en tidningsannons. Alla minns vi den katastrofala klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det året, inför klimatkonferensen i Köpenhamn, krävde FN: s ramkonvention om klimatförändringar U.N. Framework Convention on Climate Change (FCCC) fortfarande ett klimatmål på 450 ppm koldioxid, vilket likställdes med en global temperaturökning på 2,0-2,4 grader Celsius till seklets slut.

Man krävde också utsläppsminskningar på 50% till 2050. Men vid Köpenhamnskonferensen i december, som slutade ganska illa, betonade framför allt små önationer koldioxidmålet på 350 ppm. Detta var ett sätt för dem att få inflytande i förhandlingarna. Önskan att hålla ihop en global koalition inför oenigheterna i Köpenhamn bidrog till att ge 1.5 °C målet ett politiskt fotfäste för att hålla många länder engagerade i förhandlingarna. En sammanfattning av Köpenhamnskonferensen förklarar läget:

Många länder stödde ett mål att hålla temperaturökningen under 2 ° C över förindustriella nivåer, med AOSIS [Alliance of Small Island States] understryker 1,5 ° C och Bolivia 1 ° C.

Att erkänna 1.5 °C handlade inte om vetenskap, utan om realpolitik och fastställandet av klimatpolitiska mål skiftade från koldioxidkoncentrationsmål till globala temperaturer. På det sättet blev 450 ppm omarbetat till 2 °C målet och 350 ppm blev 1.5 °C.

Om jag har förstått saken rätt har 350 ppm aldrig varit föremål för en vetenskaplig bedömning från IPCC. Målet om 1.5 °C antogs istället som ett ambitiöst mål under Parisavtalet, men det har förvandlats till ett verkligt politiskt mål som mina kollegor i riksdagen tyvärr tar på stort allvar, trots att flertalet experter betraktade detta mål som en absolut omöjlighet att uppnå redan när Parisavtalet skrevs.

Centralt för den vetenskapliga legitimeringen av 1.5 °C målet var skapandet av hypotetiska negativa utsläppstekniker i modellerna. IPCC fick uppdraget att utarbeta en särskild rapport om 1.5 °C och IPCCs positiva och okritiska svar bidrog ytterligare till att legitimera den politiska statusen för 1.5 °C målet, trots att det inte var genomförbart. Det var ungefär lika dumt som att världen skulle kunna nå målen om fossilfrihet inom bara några decennier utan att en mycket stor del av världens befolkning utplånas. 1.5 °C målet kommer inte att uppnås som en följd av minskade utsläpp av koldioxid.

Den omförhandling av Parisavtalet som undvikits under det senaste decenniet kommer inte att kunna undvikas för alltid – även om det är möjligt att en återgång till 2 °C -målet kan förlänga en sådan omprövning med ett decennium eller mer.

Allt fler frågor ställs om detta mål. Ännu inte i våra stora dagstidningar eftersom den kompetens och nyfikenhet som krävs för att våga ifrågasätta det politiskt korrekta är sällsynt bland journalister. De förstår därför inte skillnaden mellan vetenskap och politik. Frågeställningen skulle kunna vara:

Hur blev ett omöjligt mål referenspunkten för klimatåtgärder? Hur kan detta mål behålla sin legitimitet trots oförenligheten mellan ambitioner och handlingar som den uppenbarar?

Målet om maximalt 1.5 °C uppvärmning till seklets slut jämfört med förindustriell tid har varit ett ineffektivt och löjeväckande mål för att få ner de fossila utsläppen. Det är nu viktigt att vi pratar om mål som inte är verklighetsfrämmande, som istället hänger ihop med vad vårt samhälle realistiskt kan klara av.

Det finns ingen anledning att fullständigt urholka välfärden i tron att det ska bidra till lägre utsläpp på sikt. Det kommer att få den motsatta effekten och belastningen på miljön och på människor kommer snabbt att bli ohållbar. Det är bra om utsläppen inte fortsätter att öka under detta sekel men om världen fortsätter att följa det scenario som IPCC anser är det mest realistiska, SSP2-4,5, finns det ingen klimatkris att tala om i betydelsen att de klimat konsekvenser som förväntas uppstå kommer att bli fullt hanterliga för mänskligheten.