Misstroende mot Romina Pourmokhtari – eller bara missnöje från de mest okunniga?

Att det i praktiken är omöjligt att påverka temperaturen nämnvärt, genom att begränsa de mänskliga utsläppen av koldioxid till en rimlig nivå, dvs. till en nivå som inte sätter miljarder människors liv på spel, spelar ingen roll för indoktrinerade politiker som vill rädda världen. De mest okunniga i Sveriges Riksdag basunerar ut att Sverige måste gå före, ta på sig ledartröjan för det som världen uppfattar som klimatsmart.

Visst låter det positivt att företag vill minska sina utsläpp av växthusgaser, förutsatt att det är vad begreppet klimatsmart antyder. När politiken lagstiftar om tvingande regler som måste följas är dock inte detta liktydigt med att företagen av fri vilja väljer att gå före i omställningen. För många företag är omställningen i hög grad politiskt framtvingad med stora negativa konsekvenser som följd. Genom att vända på orsak och verkan kan man ljuga för folket, även om vetenskapen är knivskarp med att orsak alltid måste föregå verkan i tid, om nu utsagan ska gälla.

Klimatmålen är kontraproduktiva eftersom de står i vägen för en lösning av mer akuta problem, på det sätt som bland annat professor Björn Lomborg visat i en lång rad exempel. Politikers tro att vi kan styra temperaturen, och inte bara kontrollera utsläppen av koldioxid, är i det närmaste religiös.

Temperaturmålen i Parisöverenskommelsen syftar till att begränsa den globala uppvärmningen genom en minskad användning av fossila bränslen och att minska utsläppen av växthusgaser. Ambitionen är att hålla uppvärmningen, mätt som temperaturökning sedan förindustriell tid, 1850–1900, under två grader till seklets slut. Dessutom framförs förhoppningen att världen skall lyckas begränsa temperaturökningen till en och en halv grad. Dessa två mål är fjärran från vetenskapen som pekar på ca 2,7 grader med ett stort osäkerhetsintervall till seklets slut (IPCC, AR6, WG1). Sverige står för cirka 0,12 % av de globala utsläppen och kan därmed rent teoretiskt påverka den globala temperaturen med i storleksordningen 0,002 grader vid seklets slut enligt IPCC om Sveriges utsläpp nu direkt sjunker till noll, allt annat lika.

Den egentliga anledningen till att målet sätts på just temperaturökningen kan tänkas bero på enkelheten i att sälja in hotbilden. Alla känner att det är skillnad på 28 grader och 34 grader i skuggan. Att i stället försöka ansätta mål på en viss koldioxidhalt skulle bli mer abstrakt att styra mot. Kanske ett tvågradersmål är precis lagom för att oärliga politiker ska kunna hävda att det krävs omedelbara åtgärder för att motverka de hot mot mänsklig välfärd som föreligger i deras föreställningsvärld. Det är politiker som sätter målen på den globala temperaturen, som man sedan tror sig kunna styra mot, genom att förhindra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.

Att bidra till att världen ska uppfylla temperaturmålet på två grader eller ännu hellre högst en och en halv, har därmed blivit det centrala målet för många länder, däribland Sverige. Ingen kostnad eller uppoffring är för stor för att nå målet. Hela samhället, inklusive alla företag, måste hjälpas åt, även om resultatet av ansträngningarna är verkningslösa för klimatet, i en politisk önskan att kunna kontrollera temperaturen. Detta trots att någon diskussion om vilken global medeltemperatur som kan anses ideal och önskvärd ej har förekommit. Är det kanske 13 grader som under Lilla Istiden, eller varför inte 14 grader som i början av 1900-talet, eller 15 grader som nu? Varför inte närmare 17 grader som under det holocena temperaturmaximet för ca 7000 år sedan eller 18 grader som under den föregående interglacialens temperaturtopp för cirka 120 000 år sedan.

Om klimatmodellerna, som används för IPCC:s skattningar om framtiden, stämmer så kommer temperaturen vid seklets slut att ha påverkats marginellt och väl inom felmarginalerna, även om hela världen uppfyller målen i Paris överenskommelsen.

Om 1,5 graders målet ska nås krävs att världen följer scenariot SSP1-1.9. Teoretiskt sett skulle temperaturen då hamna en tiondel över 1,5 grader, dvs. 1,6 grader (1,2 till 2,0) enligt AR6, WG1. Scenariot SSP1-1.9 är dock i praktiken totalt ogenomförbart eftersom det innebär en global minskning av koldioxid från 40 till 30 GtCO2 /år från och med nu och fram till 2031. Därefter en halvering fram till 2037. Att minska nettoutsläppen med minst 50% och därefter till nära noll år 2040, så som EU önskar, är givetvis än mer orealistiskt. Man får heller inte glömma klimatets naturliga variabilitet på cirka +/- 0.2 grader (förutsatt att IPCC:s ställningstagande om naturlig variabilitet är korrekt).

När vi talar om att temperaturen ska stiga med 1,6 grader enligt SSP1-1,9 så avses ett 30-årsmedelvärdet (=klimatet) som klarar sig med bara 0,1 grad över målet med SSP1-1.9. Enstaka år kommer givetvis att vara påtagligt varmare vilket tydligt framgår av AR6, WG1. Därmed blir ett mål på 1,5 grader även teoretiskt omöjligt. Under förutsättning att klimatsimuleringarna är realistiska, vilket jag tvivlar på att de är i ett lite längre perspektiv, borde ett mål på närmare 2,3 °C graders temperaturökning mot slutet av innevarande sekel vara mer realistiskt än en förhoppning om 1,5 grader. Det skulle innebära en global temperaturökning på ca 1 °C över dagens temperatur eller i storleksordningen lika mycket som uppvärmningen efter den lilla istiden om man räknar med att denna period tog slut runt 1850. Då skall man komma ihåg att fram till slutet av 1800-talet hade mänskligheten genomlidit en kall period som vi inte önskar oss tillbaka till.

Romina Pourmokhtari bör inte fästa någon vikt vid de okunniga i riksdagen som kräver hennes avgång, samma personer som inte tycks ha förstått någonting om den komplicerade vetenskapen bakom klimatet. Oppositionens politik skulle urholka välfärden i snabb takt och bidra till ökade utsläpp globalt.

Mer om temperatur målen och IPCC:s ställningstaganden går att läsa om i min bok "Sunt Förnuft om Energi och Klimat"