Är det psykiatrin suicidala människor får hjälp av?

Suicidtalen i Sverige är höga trots kampanjer som uppmanar människor att söka kontakt med psykiatrin när de mår dåligt. Är det rätt budskap?

1977 släppte Magnus Uggla en LP med namnet: ”Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt?”. Ingen av låtarna på albumet handlar om suicid utan mer om ”draget på stan”, dörrsluskar, livet på turné och andra välkända Uggla-teman som kommit tillbaks i olika tappningar sedan dess. Man kan nog lugnt slå fast att Uggla redan då bara ville provocera med sin titel och utmana den goda smaken. Och det lyckade han ju med.

Senare tiders forskning har visat att personer inte tar livet av sig för att bli ihågkomna och pratade fint om, efteråt. Människor tar livet av sig för att man inte orkar längre, för att livet känns nattsvart och gör så ont man inte står ut.

Suicidkampanjer misslyckas

Under senare tider har staten identifierat självmord, som numer kallas suicid eftersom det inte är ett brott att ta livet av sig längre, som det stora samhällsproblem det är och har plöjt ner åtskilliga miljoner genom åren på att kampanja för att människor inte ska ta livet av sig.

Det går sådär med kampanjerna måste man säga. Under de senaste tjugo åren har självmordstalet i Sverige minskat med cirka 0,4 procent per år. Däremot har självmordstalen i genomsnitt ökat med cirka 1 procent per år i åldersgruppen 15-24 år och även bland kvinnor i åldersgruppen 25-44 år.

Det underliggande budskapet i alla kampanjer är att ”hjälp finns”, och att om man mår dåligt ska man söka kontakt med psykiatrin. Men hur hanterar psykiatrin människor i akut kris?

Suicidal person ifrågasätts på psykakuten

En person jag följt under många år med mycket svår psykisk ohälsa och ett antal allvarliga suicidförsök bakom sig ringer i panik. Personen har sån fysisk och psykisk smärta att hen inte längre står ut. Under vårt timslånga samtal är det stundtals svårt att få kontakt, personen pratar på ett sätt jag aldrig hört förut och med en röst jag inte känner igen. Personen säger att jag ringer 112. Efter en halvtimme är polisen på plats och jag hör i telefonen hur både poliser och ambulansförare agerar på ett föredömligt sätt med att lugna personen, etablerar kontakt med hen och får hen att känna sig något mindre skräckslagen. I ambulansen börjar det sedan: Har du druckit alkohol? Om vi tar dig till psykakuten och det visar sig att du druckit alkohol blir det inte bra för oss? Men personen har inte druckit något och lyckas förmedla det.

Inne på psykakuten börjar det om. Istället för att ställa frågor om hur hen mår och vad som lett fram till ett psykosliknande tillstånd, börjar frågorna hagla om hen tagit alkohol eller narkotika, vilket hen ju inte har, vilket hen redan sagt en gång!

Fokus på möjligt alkoholintag istället för suicidtankar

Prover tas och det visar sig att de ger ett mycket svagt utslag på alkohol och genast börjar ett starkt ifrågasättande av personen: ”Varför ljuger du? Varför säger du att du inte tagit alkohol när du har gjort det? Hur är det med narkotika då? Har du tagit nåt?”. Men hen har ju inte tagit något!

En redan mycket rädd person blir ännu räddare av förhöret och känner sig hotad av personalen där i det lilla trånga rummet på psykakuten.

En läkare börjar ställa frågor om vilka mediciner hen tagit! Hen berättar att hen tagit Theralen i ganska höga doser för att få ner ångesten. Och det löser upp den förhörsliknande situationen. Theralen i höga doser kan nämligen ge utslag för alkohol på utandningstester.
”Vad kan vi hjälpa dig med?” frågar doktorn till slut. Personen, patienten, hen som haft så svår ångest under en hel dag att psykosen varit nära, vågar inte, vill inte, stanna. I psykiatrin.
”Ingenting” blir hens svar.
”Lova att du kontaktar oss igen om du börjar må dåligt ” säger doktorn till hens ryggtavla. Hen som under dagen varit så dålig att hon tappat synen och känseln och varit helt inkapabel att fungera rationellt.

Psykiatrins syn på suicid stämmer med Ugglas titel?

”Hjälp finns att få, sök kontakt med psykiatrin” är budskapet från kampanjerna som ska förhindra suicid. Kampanjerna som endast lyckats sänka suicidtalen marginellt. Kan det ha med psykiatrin att göra?

Är det så att psykiatrin i sin praktik, till exempel på psykakuten i Stockholm, har samma inställning till suicid som titeln på Magnus Ugglas album från 1977? Att suicid är något patienter hotar med för att få uppmärksamhet. Att det inte är något att ta på allvar. Att deras vilja att avsluta sitt liv ytterst handlar om viljan att höra snacket efteråt?

Tanken förstärks av hur psykiatrin hanterar människor i kris och dåligt mående som har ”ynnesten” att bli inlagda. Ideligen får vi in vittnesmål från människor som hamnat i slutenvården. De har fått mediciner men ingen i personalen pratar med dem på den korta tid de är inlagda. Om måendet, om krisen, smärtan, svärtan, tankarna på att avsluta. Istället har många tvingats hitta tröst, vård och omsorg i sina medpatienter.

Suicidkampanjer borde ändra budskap

Antisuicidkampanjerna borde ändra eller förtydliga sitt budskap: ”Hjälp finns att få! Men oftast inte hos psykiatrin! Där riskerar du att bli osynliggjord, ifrågasatt, kränkt och söndermedicinerad.
Hjälp finns oftast att få i samtal med släkt, vänner, föreningar, diakoner, präster. Hjälp finns att få i samtalet och dialogen med en annan människa.”

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…

”Om du försöker ta självmord inne på avdelningen skriver vi ut dig”
Martin bad om hjälp hos BUP – fick antipsykotikangar