Martin bad om hjälp hos BUP – fick antipsykotika

Martin är 19 år. Han har redan hunnit äta en hel radda olika psykofarmaka vilket ledde till ett extremt dåligt mående. Han träffade på en oliktänkande psykiater som i långsam takt hjälpte Martin att sätta ut psykofarmakan. Idag mår han bra – trots psykiatrin, inte tack vare.

När Martin* var 14 kontaktade han BUP i Täby:
-Jag mådde inget bra, jag hade ångest och var nedstämd. Jag behövde hitta någon att snacka med. Det var mycket hemma med brorsan och morsan.

Självmordsförsök efter Sertralin

-Jag fick gå på samtal hos en kurator eller terapeut och efter några samtal fick jag höra att jag hade en depression. Han satte mig i kontakt med en läkare som satte in Sertralin och Lergigan. När jag satte in Sertralinet mådde jag extremt dåligt. Jag hade inte gjort några suicid försök innan jag fick det. – Jag gjorde tre suicidförsök vinglade på ett balkongräcke, två gånger gick jag på tågspår och väntade att tåget skulle komma. Jag hade inte haft självskadebeteenden innan, inte varit självdestruktiv.
Jag låg bara hemma och orkade inte gå till skolan. De svarade med att trappa upp medicinen vilket ledde till att jag mådde ännu sämre.

Började missbruka ADHD-medicin och kunde inte sova

Samtidigt som Martin mådde dåligt av medicinerna befann han sig i en destruktiv relation som präglades av fysisk, psykiskt och sexuellt våld:
-Det blev för mycket för mig. Jag fick suicidtankar. Jag berättade om relationen på BUP som satte mig i kontakt med Ungdomsmottagningen och där fick jag mycket hjälp och stöd av en kurator.
Relationen tog slut på ett turbulent sätt, vilket ledde till fler självmordstankar:
-Mitt dåliga mående berodde på min destruktiva relation, samt barndomstrauman. När morsan och farsan bodde ihop var det hemskt. Det var mycket stora bråk och farsan var manipulativ mot mig och brorsan. Jag förde det på tal i mötet med vården.
– Någonstans här satte man in Melatonin och Propavan. Men jag började må så dåligt att jag tog allt jag hittade: receptbelagda grejer jag kunde hitta hemma, Ritalin och Medikiniet som jag snortade samt alkohol, eller lite opiater. Jag gick på ADHD-medicin dygnet runt och kunde inte sova.

Hörde röster och fick neuroleptika som 16-åring

– Jag beskrev för en psykolog eller läkare att jag fått overklighetskänslor och hörde lite röster. Med en gång satte de in Abilify. Efter ett par veckor ändrades min diagnos till depression med psykotiska inslag. När jag för fram att rösterna minskat så väljer de att höja dosen på Abilify till 2.5 tabletter. Jag har gått igenom tre läkare bara på BUP. Medicinerna har aldrig följts upp. ”Hur mår du nu när vi har trappat upp det”, har de frågat ibland. ”Det kan ta tid. Du kan äta flera månader innan du märker någon förbättring.”
-Jag fick mer ångest av Abilify, det var en vanlig känsla, typ den enda känslan jag kände. Det behövde inte vara någonting, jag fick ångest av att vänta på bussen. Ångesten gjorde att jag ville dra i mig något och jag började ta mer amfetamin än jag gjort förut.

Blev utslängd

-Nånstans här, jag minns inte riktigt när, kom jag i kontakt med Maria ungdom. Jag får också en ADHD-diagnos i samband med att jag missbrukar. Jag känner att det är rätt diagnos, jag har kvar den idag och känner att det stämmer på mig
-Jag får insatt Concerta på prov och jag använder ingenting på tre veckor men pissar jag positivt på THC och då sätts Concertan ut och jag får Strattera och Intuniv istället eftersom den inte är narkotikaklassad. Jag kände inte så stor skillnad. Med Intuniv kunde jag vakna bättre på morgonen, det hjälpte mig. Jag åt mina mediciner som jag skulle och missbrukade vid sidan av, det var amfetamin mest varje dag. Jag blev utslängd hemifrån och hamnade på gatan efter ett tag. Jag blev ihop med en tjej bara för att jag behövde någonstans att bo.

Fick äntligen hjälp att trappa ur medicinerna

Till slut placerades Martin på ett behandlingshem och där kommer en vändning. Han träffar en psykiater som gör tvärt emot de andra:
– Han frågade vilka mediciner jag åt och varför. Och jag visste inte… Och så började vi sätta ut dem. Abilifyn var hemsk att ta bort. Jag trappade ner den i 2,5 månad och det var hemskt en månad efter nollningen När jag kom ner på låg dos av den hade jag svårt att sova. Det gick tre dygn utan att jag kunde sova. Men till slut fick jag bort alltihop.
– Så fort Abilifyn kom bort kände jag normala känslor igen. Det kändes jätteläskigt. Jag minns att jag hade svårt att känna igen mina känslor. När den höll på att gå ur fick jag säga till mig själv: ”Nu är jag glad. Nu känner jag. Idag mår jag bra.”

Medicinfri idag

-Idag äter jag inga mediciner och jag är drogfri sedan 10 månader tillbaks. Jag ligger två år efter i mina studier. Hade jag fått vettigt samtalsstöd och traumabehandling som jag bad om hade det sett annorlunda ut. Man har aldrig utfört en utredning gällande psykos och eller prepsykos. Det blev ingen utredning utan jag hamnade på Abilify oerhört fort.

Martin är besviken på barn- och ungdomspsykiatrin:

-Jag kom dit i kris, 14 år gammal, och bad om hjälp. Det funkade inte hemma, i skolan, i förhållandet. Jag var öppen med allt. Deras svar blev antipsykotika. Jag bad om riktig behandling – men fick det inte. ”Vi har inte tid” – var budskapet de sände ut.

Skribent: Per Sternbeck
info@equalsthlm.se
0707-972029

Vill du ha mer information om psykofarmaka läs mer på psykofarmakakollen.se

*Martin heter egentligen något annat

Du kan även läsa artikeln på Equals hemsida