Ätstörningsvård finns – för vissa!

I samband med SVT:s nyligen sända program ”ätstört” har ätstörningar fått ett uppsving i den mediala skildringen av psykisk ohälsa. Uppmaningen ”sök hjälp” har blivit ett mantra som upprepat sägs till drabbade. En välmenande appell som dessvärre blir hånfull för dem som länge kämpat för att få vård – men misslyckats.

I anslutning till dokumentärserien ”ätstört” sände SVT nyligen ”temaprogram om ätstörningar” i programmet ”Fråga doktorn” (2022-04-25) där sakkunniga skulle besvara tittarfrågor. Ett urval av basal karaktär och budskapet ”sök hjälp = det finns hjälp att få!” återkom ofta. Ett välment råd som dessvärre visar på okunskap rörande många människors (inklusive min) beklämmande vårdsituation; orimligt långa väntetider, få behandlingsalternativ samt risken att nekas hjälp/förlora sin plats och/eller tappa i prioritet. Mindre regioner saknar helt ätstörningsenheter. Du lämnas då till att själv (utan att omfattas av vårdgarantin) ansöka om specialistvård i andra regioner, förutsatt att din primära vårdgivare har avtal med denne. Du måste dessutom bekosta patientavgift, resa och uppehälle själv. Men även i storstäderna kan hjälpen vara svåråtkomlig. Köerna har växt till absurda proportioner, där ökat behov och pressat arbetsklimat inte är de enda bovarna. Stockholm har sedan upphandlingen under årsskiftet 2018-2019 förlorat en tredje aktör på området (Capio). Kvar finns nu endast två offentliga producenter av ätstörningsvård i Stockholm; Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ och Mando Group AB. Det senare; ett privat vårdföretag med en kontroversiell behandlingsmetod som möts av mycket skepticism. Köerna växer därför hos SCÄ, vars väntetider kan vara uppåt 18 månader!!

Övriga utmaningar som vårdsökande möter är utgallring pga:

1. Högre ålder. Om du är över 18 kan väntetiderna förlängas avsevärt. Om du är äldre (över 50) riskerar du att utestängas helt. (se EqualSthlm artikel, 2019-11-09)
2. Samsjuklighet. Vid samsjuklighet (vilket ca 70 % av alla vuxna ätstörda patienter har) utmanar du vårdplatsens ”nisch” och du riskerar att ”kastas ut” från behandlingen. Detta är särskilt tydligt hos det privata vårdföretaget Mando AB som är beroende av god statistik (se Equal Stockholms artikel, 2019-11-07).
3. ”Du är inte tillräckligt underviktig” dvs. du uppfyller inte de livshotande krav som krävs för att övertyga vårdgivaren. Ett bemötande som bla. jag (som länge vårdats inom ätstörningsvården) har stött på. Under min första anhalt på SCÄ blev jag tillskriven ”låg prioritet” då jag vägde ”2 kg för mycket” för en anorexidiagnos. Jag fick höra”du är inte så sjuk som du tror, igår träffade jag en kvinna som vägde 29 kg, HON var sjuk hon!” Ett uttalande som sporrade mig att rasa ytterligare 15 kg = vilket jag också gjorde. Detta livsfarliga ”smalhets- kriterium” rimmar illa med experternas uttalanden i ”fråga doktorn”; att ätstörda människor oftast är normalviktiga/överviktiga. En sanning som uppenbarligen inte har nått den kliniska världen, där den anorektiska minoriteten ofta ses som de enda vårdbehövande.

Eloge till SVT som uppmärksammar ämnet, men informationsspridningen blir haltande när man unisont nöjer sig med att propagera för vård. Om man hade påtalat dess svåråtkomlighet hade experterna kunnat bli ett viktigt påtryckningsmedel för förändring. Men tills dess, kan jag bara stämma in i deras uttalande, fast med ett sorgset tillägg:

Skribent Magdalena Hahn
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också Equals artikelserie Ätstörningsvården