Covid 19 – bästa sociala reformen mot hemlöshet i Stockholm någonsin!?

Covid -19 gav socialtjänsten tillfälle att sänka ambitionerna på arbetet med hemlösa.

Stockholm har länge brottats med bostadsbrist och hemlöshet. Antalet akut hemlösa har under lång tid legat på en bra bit över 2 000 personer, gruppen bostadslösa är långt större. För att möta gruppens behov har staden en bostadssocial stiftelse, SHIS, Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, med flera tusen lägenheter och rum över staden för personer i social utsatthet. Staden driver egna stödboenden och det finns också andra aktörer, privata och ideella, som driver akutboenden, stödboenden och träningsboenden. Och så finns bostadsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen som varje år ger stadens socialtjänster 500 lägenheter att användas till Bostad Först, tränings- och försöks-lägenheter, skyddade boende för våldsutsatta eller personer som vill lämna gängmiljö.

De flesta av dessa enheter har under åren varit fullbelagda. Så är inte längre fallet. SHIS har svårt att fylla sina anläggningar med sin målgrupp utan tvingas nu hyra ut lägenheter till personer i den vanliga bostadskön. Stadsmissionen lägger ner sitt stödboende Bostället. Det finns platser lediga på stadens egna boenden och på olika stödboenden runt om är beläggningen mycket låg. Socialtjänsterna har i princip slutat att placera människor på stöd- och träningsboenden? Vad är det som har hänt? Har behovet minskat? Finns ingen hemlöshet kvar i staden? Har det byggts mycket för personer med låga inkomster? Satsar staden så stort på Bostad Först att alla hemlösa fått egen bostad?

Dessvärre inte.

Det som hänt är covid – 19. Covid -19 innebar att stora delar av socialtjänsten, i likhet med andra började jobba hemifrån. Och jobbade man hemifrån kunde man inte träffa klienter och då kunde utredningar inte slutföras. I väntan på att dessa utredningar skulle kunna slutföras placerades klienter på akutboenden (som fortfarande är fulla), på vandrarhem eller på billiga hotell med lägsta möjliga standard (ibland så låg att misären är nära). Nu, efter pandemin, fortsätter socialtjänsterna att arbeta på denna nya låga nivå. Man sopar människor under mattan som vilket skräp som helst och låter dem klara sig själva bäst de kan. Och klarar de sig inte så är det inte socialtjänstens problem för då har man inte ”följt sin planering”.

Covid – 19 blev ett tillfälle för socialtjänsterna i staden att i realtid sänka ambitionerna vad gäller klienter och därmed en möjlighet att sänka kostnaderna. Detta gör covid- 19 till en av de största sociala reformerna någonsin när det gäller hemlösheten i Stockholm. Man brukar beskriva ett gott socialt arbete som många små steg framåt. Med stöd av covid -19 har staden tagit ett jättekliv bakåt. Bra för budgetarna, bra för organisationerna att få vila. Stämmer helt överens med de rådande strömningarna i samhället om att människor ska ta sig i kragen, vara starka och friska, entreprenöriella, och inte leva på bidrag.

I ett större perspektiv är detta en del av en trend som pågick redan innan pandemin men som fick en rejäl skjuts under den. Socialtjänster minskar hemlöshet och social utsatthet på administrativ väg. Man gör det svårare att ansöka om försörjningsstöd, man ökar kraven för att kunna få försörjningsstöd, gör det svårare att komma i kontakt med sin socialsekreterare, etc.
Man genomför många små reformer i små steg för att försämra och försvåra för alla dessa kostnader…förlåt, människor i utsatthet. Det är ett gott ekonomiskt arbete men inte ett gott socialt arbete.

Det behöver genomföras omfattande reformer på det sociala området som stärker utsatta människors rättigheter och möjligheter att få sina behov uppfyllda. I och med covid -19 genomfördes en omfattande social reform som ledde till det rakt motsatta.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029