”Närmast total brist på rättssäkerhet” – en mormors röst om LVU

Jag och min dotter har under tre år kämpat mot Goliat, ett odemokratiskt systemfel, för att få kontakt med mitt älskade barnbarn som slets från oss godtyckligt på osakliga grunder. Både mamman och jag är två i alla avseenden skötsamma medborgare. Barnet var välvårdad med fungerande skolgång och hade det mycket bra i sitt hem, kärnfrisk och social. Mamman har varit ensam vårdnadshavare från det barnet var 6 månader och jag har bidragit med god omsorg varje dag i 11 år då mamman arbetat heltid på obekväma arbetstider. Jag vill gärna att ni läser det jag skrivit:

Som mormor till ett av socialtjänsten svårt skadat barn, som tvångsomhändertogs enligt LVU för 3 år sedan, då 11 år, godtyckligt på osakliga grunder i strid mot de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och LVU-lagen, har jag fått inblick i socialtjänstens ansvarslöshet, maktmissbruk, maktfullkomlighet och rättsövergrepp, den enskildes rättslöshet, domstolarnas partiskhet utan tillämpning av de av Sverige undertecknade konventionerna. Det råder en närmast total brist på rättssäkerhet.

För att ett tvångsomhändertagande ska kunna verkställas krävs att det föreligger omedelbar fara för barnets hälsa och utveckling. Mitt barnbarn tvångsomhändertogs då hon satt lycklig i sitt hem.

Barnet, ett kärnfrisk, psykisk friskt barn med fin utveckling hade en väl fungerande skolgång, flera fritidsintressen, underbara kamrater, och en mamma och en mormor som hon älskade och hade tillit till och som varje dag gav henne sin ovillkorliga kärlek. Hon älskade sitt hem och var stolt över sin skola.

Grannar anmälde att mamman misshandlade sin dotter

Barnet kom i förpuberteten och fick då och då känslostormar. Hon skrek och kastade saker omkring sig. Grannarna kontaktade polisen och socialtjänsten och påstod att mamman misshandlade sitt barn. De hade hört barnet skrika. Då polisen kom kunde de konstatera att barnet mådde alldeles utmärk. Inga blåmärken. En kväll kom polisen då vi hade det särskilt trevligt. Mamman var ledig mitt i veckan från sitt jobb och hon och jag hade tagit vardera ett glas vin till maten. Av okänd anledning kommer tre poliser. De konstaterar att det står en öppnad flaska vin på matbordet och att det luktar vin. De skriver detta i sin rapport: att det luktar alkohol. Socialsekreteraren skriver däremot i en utredning att “mamman luktar mycket alkohol” och kallar henne därefter misstänkt missbrukare.

”Nu tar samhället över” – dottern omhändertas

Nästa dag sitter jag och barnbarnet och har det mysigt, pratar om julen som står för dörren. Mamman är på jobbet då två socialsekreterare och två poliser knackar på. På militäriskt manér säger socialsekreteraren: “Nu tar samhället över”. Därefter rusar poliserna direkt på mitt 11-åriga barnbarn och handfängslar henne, drar henne handfängslad och barfota ut genom trädgården för transport till en av socialtjänsten hyrd lokal på BUP.

Mamman blir uppringd på arbetet, tar genast tåget och sedan taxi till mötesplatsen. Det är första gången i livet hon talar med eller möter en socialsekreterare. Poliserna handfängslar barnet, beordrade av socialsekreteraren, ytterligare två gånger under helgen, från mötesplatsen till ett utredningshem och från utredningshemmet till BUP för diagnos. Två läkare på BUP konstaterar att barnet är fullständigt mentalt frisk. Direkt efter läkarmötet kommer två mycket storväxta och kraftfulla civilklädda poliser med stålblick in med socialsekreteraren. Hon säger: ”Bara ta henne”. Barnbarnets lilla ansikte förvrängdes i skräck. De knuffar ner barnet från stolen, tar henne i vardera benet och drar henne över BUP:s golv ut till väntande bil. Vi hör henne skrika aj mitt huvud två gånger samtidigt som vi knuffas in i ett utrymme och blir inlåsta. Efter fyra timmar ringer ett svårt traumatiserat barnbarn 30 mil hemifrån från ett HVB-hem. Är det såhär Sverige ska behandla barn? Detta var skadligt och djupt kränkande för barnet. Vid tillfället visste dessutom ingen om barnet hade ett starkt hjärta och barnet blev svårt traumatiserad och kanske skadad i huvudet.

Allt bestämt på förhand i domstolen

Inom sju dagar ska Förvaltningsrätten ta ett interimistiskt beslut. I sista stund tillkallas ett juridiskt ombud för barnbarnet. Då advokaten kommer till domstolen har hon ingen information. Socialsekreteraren föredrar lögnerna för domaren och förordar ett omedelbart omhändertagande enligt LVU. Advokaten har inget att invända mot beslutet, då socialsekreterarens anklagelser är allvarliga. Domaren överlämnar beslut samtidigt med utredningen till advokaten, dvs domaren har redan fattat beslut innan advokaten sagt sitt, ett processrättsligt fel. Advokaten tar därefter genast kontakt med barnbarnet, mig och mamman och förstår att allt är rakt igenom lögn. Barnets ställföreträdande advokat inser efter att tagit del av polisrapporterna att det inte finns misstanke om vare sig misshandel eller missbruk. Och barnbarnet säger till advokaten att hon inte vill leva längre om hon inte får komma hem. Hon tänker ta livet av sig. Advokaten skickar genast ett omfattande överklagande till Kammarrätten som genast avslår överklagandet.

Nämnd fattar beslut om omhändertagande baserat på socialtjänstens påståenden

Mamman fick reda på att utredningen låg klar hos Socialtjänsten den 23 december kl.13.00. Det vill säga då de flesta tjänstemän gått hem för att fira jul, så också mammans juridiska ombud. Ingen ägnar julen åt att läsa en utredning om LVU. Inte heller de fritidspolitiker som ska fatta ett för barnet livsavgörande beslut kl. 09.00 dagen efter juldagarna. Strax innan kl. 9.00 anländer mammans oinformerade juridiska ombud. Först föredrar socialsekreteraren alla fiktiva historier, subjektiva antaganden, förutfattade meningar, förtal, kaffesladder, bakom stängda dörrar. Kort sagt, osakligt och partiskt. Socialsekreteraren vet inget om barnbarnets uppväxt och om mammans och även min goda omsorg. Mamman får 15 minuter på sig. Det är en total omöjlighet att bestrida allt. Nu har socialsekreteraren utifrån misstänkt missbruk och eventuellt barnmisshandel lagt till eventuellt paranoid. Lägg märke till orden misstänkt och eventuellt. Ord som knappast kan ligga till grund för ett avgörande i en objektiv domstol. Det vore en omöjlighet för mamman att utföra de arbetsuppgifter hon haft i 17 år på samma arbetsplats om hon vore paranoid.

Nämnden förutsätter att socialsekreteraren uppgifter och förslag på beslut är korrekta och därmed skickas den rättsosäkra utredningen, som ingen i nämnden läst, till Förvaltningsrätten.

Domstolarna går på socialtjänstens linje

Domstolarna tvivlar inte på att den rättsosäkra utredningen är korrekt. Socialsekreteraren saknar juridiskt ansvar och företräds av stadsjuristen, som i likhet med socialsekreteraren, helt saknar inblick i barnets situation. Mamman har otaliga trovärdiga vittnen, flera familjer med barn i samma ålder som vuxit upp med barnbarnet, lärare, rektor, de som varje vecka i fyra år undervisat i olika fritidsintressen, kollegor sedan 15 år tillbaka. Samtliga berättar om mamman till hennes fördel, om en omsorgsfull ensamstående mamma som gjort mer än de flesta för sitt välvårdade barn, som haft en fin utveckling. Psykiatriker och psykologer uttalar sig också till mammans fördel. Domstolen bortser från vittnesmålen och sakkunnigas utlåtanden. Detta är en brist i rättssäkerheten och strider mot likhet inför lagen. För att försvara socialsekreterarens rättsosäkra utredning hänvisar domstolen i sin dom till ”barnets bästa”.

Traumatiserade dottern placerad på ett hvb-hem

Under tiden befinner sig barnet på ett HVB hem i en mögelstinkande barack med förre vårdtagarens blod på väggarna. Barnet är svårt traumatiserat, lider av separationsångest, deprimerad. Tankarna kretsar varje dag kring självmord. Hon är 11 år. Hon rusar en dag framför en sopbil för att bli påkörd. Hon samlar på sig kemikalier för att dricka. Hon är förtvivlad över att förlorat dem hon älskar mest av allt, sin mamma och mormor, sin hundvalp hon längtat efter, sitt hem med två egna rum, sin skola hon var så stolt över, sina bästa vänner någonsin, sina fritidsintressen, sina ljusa framtidsutsikter. Barnet och vi ber om läkare men är förbjuden att träffa läkare för socialtjänsten.

Barnet transporteras efter sex månader, i mycket dåligt skick och en termins förlorad skolgång, mot sin och mammans vilja, till ett familjehem med rötter i Iran och El Salvador, världsdelar som vi inte har någon släktskap med. Där hjärntvättas barnet och degraderas. Vid tre tillfällen får hon träffa sin mamma på ett kontor. Barnet gråter då de skiljs åt, vill inte släppa sin älskade mamma, säger – ”ta mig hem annars är jag död”. Mamman påpekar med all rätt för en kontaktperson att barnet är vanvårdat och varnar barnet för pedofiler. På grund av detta inför socialsekreteraren umgängesbegränsning som fastställs av Sociala Nämnden. Så får man inte säga, barnet är kränkt och mamman talade om olämpligt ämne.

Dottern lever i tron att hon är övergiven

Järnridån gick ner och all form av kontakt är förbjuden sedan 3 år tillbaka. Även med mig, utan given anledning. Barnet lever i tron att vi övergivit henne. Alla våra kärleksfulla brev, kort och foton är stoppade. Jag är förbjuden av Socialtjänsten att skicka en muntlig hälsning. Barnets och våra liv är krossade. Detta sker då Barnkonventionen och Europakonventionen gäller. Och var finns de mänskliga rättigheterna? Vad tjänar socialtjänsten på att beröva barnet kärleken till sina närstående och överlämna barnet till olika aktörer som tjänar stora belopp på barnets lidande? Kamouflerad människohandel? Ja.

Anonym mormor till mitt enda älskade barnbarn. Mitt allt.

”Socialtjänsten förbjöd all kontakt med läkare och psykologer”

Mycket av det mormodern i brevet berättar känner vi på Equal igen. Grundlösa beskyllningar från socialtjänsten om missbruk och psykisk ohälsa hos vårdnadshavaren. Vi ställde kompletterande frågor till mormodern om vissa detaljer i hennes berättelse men också om hennes analys över det hennes familj är, och har varit, med om.

Finns det mer information om HVB-hemmet, undernäringen och hennes fötter som ska ha börjat mögla?

Jag har varit där [HVB-hemmet] vid tre korta tillfällen, en lång barack nedanför en kulle. Mögelstanken kändes då man kom in. I barnets rum såg jag gammalt blodstänk på väggarna och frågade barnet om det var hennes blod. Men det var det inte. På rummet fanns en säng, en byrå och en stol. Ingen matta på vinylgolvet. Barnet satt traumatiserad i 6 månader i sängen med mobilen som enda aktivitet, utan nämnvärd kontakt med personalen. Hon vände natt till dag och led av separationsångest. Hon vägrade under dessa månader att äta HVB-hemmets tillagade mat, tvätta sig och byta kläder i protest mot LVU. Hon grät varje dag efter sin mamma, sin skola som hon var så glad för, sina vänner och sitt hem. Jag gjorde noga anteckningar varje dag om vad hon förtärt. Det var fruktansvärt, chips, popcorn, ett äpple, ibland en korv med bröd. Under 13 dagar åt hon varje dag 1 korv med bröd. Vissa korvar var otjänliga. Vissa dagar åt hon ingenting alls. Någon gång tog de henne till Burger King eller köpte en pizza till henne. Jag ringde till HVB hemmet hela tiden och bad dem gå in med mat eller frukt och grönt. Då gick de in med popcorn. Jag skickade mina anteckningar till Näringsfysiologiska Institutet. Ansvarig där var orolig för att njurarna var skadade på grund av total avsaknad av D-vitamin och att risken fanns att tillväxthormonerna slutat produceras på grund av avsaknaden av proteiner. Då mamman och jag besökte barnet bad mamman om att få ta henne till läkare. Kontaktombudet [på HVB-hemmet} som var mycket orolig för barnet beviljade detta utan att informera Socialtjänsten som förbjöd all kontakt med läkare och psykologer/ psykiatriker. Läkaren på Drottning Silvias sjukhus blev chockad då hon fick se varbildningarna på armarna. Hon hade aldrig sett något liknande. Hon såg att barnet var smutsigt, hade stressutslag i ansiktet. Läkaren var bekymrad över att hon inte åt, vilket gav problem med ögonen och att hon inte ville leva längre. Hon märkte också att hon var traumatiserad. Hon skrev ett intyg, skickade en orosanmälan till Socialtjänsten, som kände till och struntade i barnets mående. Läkaren skickade remiss till specialist på BUP i Varberg, vilken Socialtjänsten avbokade. Vi kontaktade Skolinspektionen som skickade orosanmälan till Soc. och uppmanade dem att göra en Lex Sara-anmälan. IVO skickade orosanmälan, en diakon som träffade barnet på plats, barnets juridiska ombud. Alla orosanmälningar besvarades med lögner av förövaren

själv. Allt gömdes undan, så också HVB-utredningen som skrev att barnet aldrig borde placerats på HVB-hem utan skickas hem till sin mamma. Barnet var kärnfrisk och välmående den dagen de omhändertog henne.

Varför sa din dotter, ”akta dig för pedofiler” till sin dotter vid umgänget? Av vilken anledning?

Mamman varnade barnet för pedofiler för att hon kände oro över att barnet pratade på ett konstigt vis om sex. Hon hade konstiga utslag kring munnen och kliade sig mellan benen. Mamman pratade om något från nyheterna för att se hur hon reagerade. Den socialsekreterare som skrev att detta var ett olämpligt ämne att tala om hade tidigare vid ett tillfälle skrivit, vilket jag läst i journalanteckningarna, samtalat med barnet och skrev att “vi kom in på porr och talade sedan en lång stund om porr”. Flickan var då 11 år.

Var detta den enda anledningen till att umgänget drogs in?

Då mamman visade ett foto från sin mobil för kontaktpersonen [på HVB-hemmet] på barnet och visade hur välvårdad barnet var och påpekade att barnet nu var vanvårdat skrev socialsekreteraren att mamman talat illa om hennes utseende och klädsel och därmed kränkt barnet. Men i journalerna står att barnet inte kände sig kränkt, men detta accepterade inte socialsekreteraren. Gång på gång säger hon till barnet: ”Du är kränkt”. Detta är anledningen till att mamman inte fått ha någon kontakt på tre år. Jag har kämpat i tre år för att få kontakt med mitt älskade barnbarn som jag gav min goda omsorg varje dag i 11 år. Jag har gått in med en begäran till Sociala Nämnden. Men de svarar bara genom socialsekreteraren att det saknas skäl till umgänge med mig. Jag har inte ens tillåtelse att skicka en muntlig hälsning.

Socialtjänsten i Malmö är en vänskapskorrumperad tystnadskultur. Ingen vågar vara visselblåsare.

Min dotter och jag, en 75-årig mormor lider varje dag över saknaden och att mitt barnbarn tror att vi övergivit henne.

Vad anser du om processen er familj är inblandade i?

Jag har under tre år läst det mesta i ämnet, allt om konventionerna, juridiken, Socialstyrelsens utgåva av Handbok för socialsekreterare. Jag har haft kontakt med Institutet för mänskliga rättigheter, Socialstyrelsen, UNICEF, Barnombudsmannen osv. Socialsekreteraren är skyddad genom att inga av dessa får gå in i enskilt ärende.

Anser du att processen är rättssäker?

IVO är en ytterst svag organisation som endast gör sig hörd då något barn tagit livet av sig. De förefaller vara en massa lata välbetalda byråkrater. JO besvarar 1 procent av alla anmälningar och går inte in i domstolsbeslut. Kammarrätten är bara en copy/paste partner till Förvaltningsrätten. Högsta Förvaltningsdomstolen beviljar prövningstillstånd i 1 procent av prövningsansökningarna. Åklagare har svarat oss att vår anmälan inte faller under allmänt åtal. Mindre än 2 % av anmälan om tjänstefel går till domstol. 98 procent får avslag i Förvaltningsrätten, trots IVO:s granskningsresultat att 68 procent av alla utredningar är rättsosäkra. 99 % får avslag i Kammarrätten. Allt detta är advokaterna medvetna om.

Man har rätt till advokat, garanterar inte de viss rättssäkerhet?

Även om de kan pricka in rätt paragrafer som bevisar att deras klient har rätt vinner de likväl inte målet, men får hutlöst betalt av domstolen. Mutpengar? Ja, enligt skicklig advokat jag talat med. För varje mål får domstolen stora belopp av staten. Ett omhändertaget lidande barn genererar enorma belopp. Människohandel? Ja, jag tycker man kan kalla det så

Följ artikelserien “LVU-kampanjen”

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också:

LVU – kampanjen har inte helt fel – drabbades versioner saknas helt
Fake news är inte alltid falska – Socialtjänsten kidnappar barn