Vårdåklagare lade ner utredning trots omfattande bevisning

Barbro Lundh dog i sviterna av en maktfullkomlig och slarvig vård och omsorg. Sonen, P-O Lundh, polisanmälde skeendet och menade att en rad tjänstefel begåtts. Vårdåklagaren lade ner anmälan. I vården och omsorgen i Sverige råder i praktiken straffimmunitet för personal högre upp i hierarkierna genom sättet man hanterar lagar och regler på.

Fredagen den 11 september kl. 23 dog Barbro Lundh från Västerås på äldreboendet hon aldrig velat vara på. Hon dog i ensamhet eftersom hennes son av hennes förvaltare förbjudits att närvara på boendet.

Veckorna innan Barbro dog hade hon, mycket fysiskt dålig, körts upp till lasarettet i Västerås. På en medicinavdelning där konstaterades att den troliga orsaken till hennes dåliga mående var överdosering och förgiftning av neuroleptika, malignt neuroleptikasyndrom.

Både Barbro och P-O som nära anhörig hade under flera år försökt att föra fram att Barbro inte mådde bra av just dessa mediciner, neuroleptika. Barbros rapporter och upplevelser nonchalerades av ansvariga läkare som fortsatte förskrivningen och personalen såg till att hon fick i sig medicinerna, vare sig hon ville eller inte:
– Hon ville inte ta medicinerna men de pulvriserade tabletterna och gömde den i hennes mat, under osten på hennes smörgåsar. Hon hade ingen chans att värja sig. I praktiken var det tvångsmedicinering.

Brister i vården förnekades av vården

Barbro bad P-O om hjälp eftersom personalen inte brydde sig om vad hon sa. Men P-O blev lika överkörd som Barbro blev. Han försökte föra dialog med personal, föreståndare och chefer. Dialog som inte ledde till någonting. Han började anmäla missförhållandena och fick delvis rätt av IVO men ingenting förändrades i sak.

P-O begärde SIP-möten för att diskutera vården men då hävdade vården att man redan haft SIP-möte. Utan P-O. Men de sa att Barbro var nöjd. Det finns dock ingen dokumentation och Barbro har inte deltagit. IVO har konstaterat att såväl SIP som fasta vårdkontakter och kommunikation har saknats hela tiden.
Barbro och P-O ville ha läkemedelsgenomgångar för Barbro då det fanns mediciner hon inte mådde bra av och mediciner som inte hjälpte. Vården hävdade att man redan haft läkemedelsgenomgångar och fortsatte att ge samma mediciner man alltid gjort. De ville ha en fast vårdkontakt som skulle se till Barbros bästa och som kunde svara på hennes, och P-Os frågor. Vården hävdade att Barbro hade fast vårdkontakt. Någon person som agerade som fast vårdkontakt hade de dock aldrig träffat. Dokumentation som stöder vårdgivarnas påståenden saknas och IVO har bekräftat bristerna.

De flesta hade nog givit upp inför den maktfullkomliga apparat äldreomsorgen i Västerås uppträdde som. P-O gjorde inte det utan fortsatte envist att hävda att lagar och regler ska följas. Till slut uppfattades P-O som så besvärlig att kommunen satte Barbro under förvaltarskap. En förvaltare som till slut såg till att P-O inte fick träffa Barbro.

– Jag har hur mycket dokumentation som helst om brister i vården av Barbro, om rena tjänstefel, om misskötsel och vanvård. Jag har hundratals sidor som visar på detta men jag har inte fått något gehör. Vården har hela tiden förnekat att det varit några problem överhuvudtaget – allt har fungerat bra enligt dem, oavsett vilken kritik IVO utdelat eller inte.

Polisanmälde för tjänstefel

Veckan efter att Barbro gått bort gick P-O till polisen och började redogöra för de brott han ansåg hade begåtts som lett fram till Barbros död.
– Det är inte helt lätt att polisanmäla en sån här sak, konstaterar P-O. Flera olika aktörer var inblandade i ärendet, det kommunala boendet, psykiatrin, familjeläkaren och de olika avdelningarna på sjukhuset och socialtjänsten. Dessa ska samarbeta med patient och närstående för att samordna vården och insatserna. Detta har man systematiskt struntat i Västerås. Jag har drivit detta sedan 2012. IVO har bekräftat att det inte finns någon samordnad planering, att det inte fungerar. Den yttersta konsekvensen av detta blev att Barbro dog efter läkemedelsförgiftning och i påtvingad ensamhet.

– Polisen ville ha ett namn som anmälan skulle rikta sig emot, berättar P-O, och då blev det verksamhetschefen på boendet. Barbro var på boendet som en konsekvens av kommunens myndighetsutövning. I samband med myndighetsutövningen ska det säkerställas att hennes behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet tillgodoses. Ytterst är det verksamhetschefen på boendet som ska stå för detta enligt HSL. Om detta åsidosätts är det tjänstefel enligt definition som jag tolkar det. Sedan var det ett långt polisförhör där jag berättade allt det här. Polisen och åklagaren fick all dokumentation jag hade så det var ju ett mycket omfattande utredningsmaterial.

Tjänstefel blev ”vållande till annans död” – sedan lades utredningen ner

– Men åklagaren satte egenmäktigt en annan brottsrubricering: ”Vållande till annans död”.
Sedan la hon ner ärendet eftersom hon tyckte att hon inte kunde bevisa detta brott. Hon vägrade att svara på frågan om hur hon kommit fram till den brottsrubriceringen. Hon brydde sig inte om tjänstefelen jag anmälde. Hennes syfte var väl att lägga ner kan man tänka. Det troliga är ju att formellt har det här säkert gått korrekt till men det är ju absurt då hennes brottsrubricering inte har någon motsvarighet i min anmälan. Åklagaren formulerade själv ett brott som hon inte tyckte att hon kunde bevisa. Jag har ingen information som tyder på att hon ens försökte.

– När man beter sig på det här sättet från vårdens sida är det, som jag ser det, att betrakta som våld mot äldre (enligt Torontodeklarationen 2002) och våld är ju straffbart enligt brottsbalken även om det utförs av personal i omsorgen och vården. Om hon börjat nysta i materialet jag gav henne och hittat de fel och brister som bevisligen hade skett, vilket jag menar är vanvård, misshandel och tjänstefel hade man kommit fram till att Barbro dog pga systematiska försummelser och våld mot äldre. Då skulle vållande till annans död eventuellt kunna ramla ut som en konsekvens av alla de samverkande små brister och fel som Barbro utsattes för.
Men åklagaren gjorde ingen utredning och hon vägrar att motivera sitt agerande, säger en besviken P-O.

– Det här visar hur dysfunktionellt systemet är. Myndigheterna lever i en egen värld. Hon bryr sig inte om det. På ett högre plan ställer det ju fler frågor: Vad har vårdåklagarna gjort hittills? Varför finns de när de beter sig på det här sättet? Varför ska vi avlöna dem med skattemedel? Vilken nytta gör de?

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029