Avhandling om psykosociala åtgärder hos barn som mist en förälder i cancer

På fredag disputerar Megan Weber Falk vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Hon avslutar då fyra års studier där hon forskat om psykosociala åtgärder, eller snarare otillräckliga åtgärder, hos barn i åldern 3 till 19 år, som mist en förälder i cancer.

– Den tidigare forskningen visar att barn som mist en förälder i cancer får ökad psykisk ohälsa. De blir mer stressade och får antingen nedsatt eller förhöjt kortisol, vilket kan leda till kroniska sjukdomar även senare i vuxen ålder. Får de inte rätt hjälp riskerar de att bli långtidssjukskrivna som vuxna. Om någon vuxen i en familj dör så påverkas både barn och familj för resten av livet, allt blir inte bra bara för att det har gått ett år, säger Megan Weber Falk, doktorand vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

I Sverige är det varje år cirka 6 900 barn som har en förälder som diagnostiseras med cancer, av dessa dör ungefär 1,1 procent innan barnet fyller 26 år. Men i välfärdsstaten och det svenska samhället, finns det inte tillräckligt med stödjande resurser till de barn vars förälder går bort.

– Det jag har sett i min kliniska erfarenhet och forskning är att barn inte får komma till BUP i tid på grund av långa väntetider, och skolkuratorer får inte ge dem denna sorts behandling. Min uppfattning är att barnet måste vara självmordsbenägen för att få hjälp snabbt och i rätt form. Man tror inte att det är så, men det är så verkligheten ser ut just nu, och det är budget och resursfördelning som verkar ligger bakom det, säger Megan Weber.

Megan menar att det barn behöver i första hand i dessa lägen är förebyggande stöd, där de får chansen att prata och få ur sig sin sorg. Primärvården och den så kallade första linjen psykiatri, de prioriterar svårare fall. Men ofta blir det värre och barnen hinner må än sämre innan barnet får hjälp, vilket gör att vården blir dyrare i slutändan.

– Jag jobbade tidigare som skolkurator och såg många av dessa problem. Många barn behöver prata om sin sorg och även lära sig kommunicera med kvarlevande förälder, men det finns inte så många sorgegrupper för barn. När jag såg utlysningen av det här forskningsprojektet så kände jag att jag måste söka det. Jag ville kartlägga utifrån tidigare studier och försöka bygga upp någon slags intervention för att förbättra för dessa barn, säger Megan Weber Falk.

Megan har i sin forskning utvecklat familjestödsinterventionen Grief and Communication Family Support Intervention. Resultatet i studien indikerar att familjekommunikation kan vara en viktig faktor för anpassning efter en förälders död, att man måste öppna upp kommunikationen och prata om det som är absolut svårast, döden. Megans förhoppning är att kunna implementera interventionen i sjukvården.

– Sen finns det så klart andra delar som är viktiga. Bland familjerna i studien är det flera föräldrar som önskat att de kunde vara sjukskrivna för att orka hjälpa sina barn, då barnen inte längre orkar med skolan, men istället blir de erbjudna sömntabletter för att sova bättre. Dessa föräldrar lever vidare och kämpar, de är det enda deras barn har och de måste orka. De flesta som deltagit i studien har dock haft ett bra socialt nätverk som har ställt upp, men om man inte har tillgång till hjälp, då kan det gå illa, säger Megan Weber Falk.

Megan berättar att det både i Norge och Danmark har centraliserade sorgecenter för familjer i kris med psykologer och terapeuter som har genomgått specialiserade utbildningar för att kunna jobba med barn i sorg. Detta är något som saknas i Sverige, och Megan vill efter sin disputation gärna jobba vidare för att Socialstyrelsen, landstingen och kommuner ska prioritera denna sorts vård. Skriva artiklar, kanske ansöka om pengar och ta det vidare. Det är inte hållbart att släcka bränder, problem utvecklas under tiden och samhället måste ta tag i det direkt.

För mer information, kontakta Megan Weber Falk.

Välkommen på disputationen den 21 februari kl. 13.00.