Malins bild- & sångpoesi i Rumänien: dag 3 - SPONTAN

Söker gummor igen! - Looking for old ladies with authentic voices. My creative friends at the voice workshop, are helping me to find the way. Funderar o budgeterar. Måste sälja minst 250 Målardagböcker sedan från Rumänien om jag ska våga satsa på tid här o vara kvar utan inkomst... Vrider på kronor, inkvarteringar, tryckkostnader o egen insats. 

Gästfriheten är enorm. Alla erbjuder mig kammare eller vägvisning men för att kunna måla behöver jag eget krypin. Blir så varm av självklarheten att dela. 

Men iallafall så har kebabmannen friat så om jag inte lyckas skrivmåla så har jag åtminstone en framtid här. Han är tjock och trygg och mat har vi ju så det borde gå vägen. 

Bor på mitt lilla hotellrum. Räknar och grubblar. Har biljett åter till Sverige i morgon men det finns en by med en bergsguide och massa folklorefokus i norr. Det är han som känner gummorna... Alla... 
Alla gummorna jag söker... Borde stanna nu. 

Sen är jag ju väldigt intresserad av att åka till de ryskukrainska distrikten i nordöstra Rumänien. Vill höra vad som sker. Och i landskapet Moldavia är jag ju bjuden på familjemiddag. 

Följer nyheterna här på rummet. Långa debatter och tv-kartor som gör att jag förstår Europa mer än nånsin. Det är mycket oro. Ser övergångsställ och människor. Vi är nära. Sverige med. Krim tvärs över Svarta Havet. Grubblar. 

Funderar mycket på folkslag, folkvandringar, krig och fred. Sångerna och människans inre. Jag ser hur lätt vi svenskar har för att muntligen skända länder vi inte begriper. Tydligt på FB. Och lägger märke till alla etniska grupper i detta land. På balansen som måste hållas o tungan läggas rätt i mun. Historia. Framtid. Nutid. 

Hopp. 

Var på skolan intill och assisterade på sångworskhop för barn med min otrolige vän, röstkonstnären Kefas Berlin. Efteråt fastnade jag och arrangörerna i biblioteket på skolan i flera timmar. Vi vred o vände på begreppen o försökte förklara varandras historia. 

Jag berättade om älvar och stålet, träet den långa freden, 1870 talets storsvält, emigration och plötslig industrialism utan jordbävning o vulkaner. Freden som redskap för utveckling och lojhet som destruktion av vår fragila demokrati o välfärd. Att man måste ständigt bygga upp allt. Alltid. 

Att vi i Sverige haft så ekonomiskt bra så länge att folk inte ens orkar rösta till EU eller ens egna Sverigevalet. Vi talade om transparans och möjlighet att påverka och hur lätt det är att tro att staten gör allt åt oss svenskar eftesom vi ej behövt se om våra hus på decennier. 

De kämpar här. Varje dag. Tandläkare, sjukvård, skola, val.. 

Vi talade om Sveriges andra våg av feminism och vad det betyder att barn bara ser män som godkända utövare av diverse ting. Uppe på bibliotekets väggar ser jag bara mansporträtt som förebilder av stora författare. Bara män. Jag berättade om kvotering och rörelsen som propagerar för att fler kvinnor ska brukas som föreläsare eller för att ge utlåtanden vid expertintevjuer. 

De lyssnade ivrigt och sen svänger vi in på barmhärtigheten. På Sveige som lever i bubblan. Att om tiggare inte är på våra gator så finns de inte. Som om gränser för lidande är nationella. 

- Åh ni borde vara så glada för så mycket! Är ni inte det, frågade de mig. Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var.. Att folk är bekymrade för det och det och det... - Åh det låter som paradis, sa de. Det där är ju inga bekymmer, det är bara vardagens slit.. 
Är de ledsna för sånt, deprimerade? 

Sen kom vi in på det vackra firandet av Rumänska våren. Jag får blommor, små lappar, kort och broscher som görs dessa dagar. Av män o kvinnor jag möter. En kärlekshymn till människan o våren. Livet. Plötsligt och bara sådär. Som att alla bär ett gäng gåvor i fickan lämpliga att ge bort när man hamnat i nära samtal en liten stund.

Om vårgåvan, amuletten, har längre rödvita band så skall man knyta den om handleden medan fruktbarheten skjuter skott i själen.. Sen när körsbärsträden står i blom tar man av armbandet o knyter det runt en gren i parken o önskar sig något.

Så fint! Massa människor sitter hemma o skapar små gåvor att ge till varandra. 

Dess parker måste glittra i rödvitt i April. Så fina alla dessa slaviska fruktbarhetsritualer är i vårens gråslaskiga tungtingelhimmel. Visste inget om detta. 

Nu sova. Fastnade med taxichafför Botrov, i korsningen utanför hotellet. Han berättade om hyror kontra mjölk och el, skatt och sjukvård. Ja. Det var hårt. 400 euro lyckas han fixa per månad om han jobbar som en galning. Alltid, alltid ont i magen av räkningar man ej klarar. Och det är inga lån på satsningar han talar om. Utan livets nödtorft. 

Han berättade och visade så jag glömde alla siffror och fastnade i barn och föräldrar, skolor och taxeringsmodeller. 24 länder hade han sökt och visste det mesta om alla ekonomiska förhållanden.

Beslutsnatt stundar nu. Klarar jag göra målarberättarbok o sälja 250 stycken i september? - Om landet med berg i sin mage..... Undrar om det går nu.... Kan jag? Känner sån otrolig lust att utforska österland. 

Hemma är jag sönderstressad av väntan på miljödomstolens syn på industriell vindkraft vid våra hus. Så hemskt att jag inte klarar skapa i min egen atelje. Så otroligt många kontaktar mig förtvivlat från landets alla skogar o fält för de hört hur jag skrivit om stillheten som del av människans urbehov. 

Jag vill ha alla brev och peppa alla att öveklaga o medla. Men tyvärr har det blivit för hårt för mig. Och jag måste laga mig genom landsflykt... Inte på grund av de ledsna och förtvivlade. Utan på grund av nästan ALLA politikers totala inhumana syn på våra sinnen. De talar om vindkraft som en religion. Gjort den så verbalt grön att det inte finns plats för att ge medaljens baksida eftertanke där det bor människor som satsat hela liv på att bo tassemarkerna där enda värdet och det absoluta värdet är stillhet. Nu devalveras allt till en industrins bakgård med buller o strobiskopflimmer. Nä.. Jag orkar inte med detta. 

Jag förstår att människan älskar radikala räddningar. Om sen några åker ut med badvattnet så gör inget. Huvudsaken är akten o görandet. Jag hör till dem som far ut och jag har valt psykologisk landsflykt... Men tvi vale så kass situation. Alla kommer ångra denna bärsärkagång på landsbygden när de ser att man vann mer energi för än fler skräpproduktioner och hela mångfalden på landsbygden ersattes av maskinparker.

Varför satsar vi inte på allt innovativt som går att göra småskaligt. Denna vindkrafthets känns så 1800- tal.... Blir galen. 
Bättre jag luffar vidare så är jag mindre i vägen för den saliga utvecklingen. Energi till varje pris. Hepp hepp... Släck allt mänskligt.. Varenda eldskäl ute i bushen.. Baaam! Sen blir allting bra ...

Tänker när jag reser med tårarna rinnande och lånar andras verklighet. Att jag borde bara åka glad. Men samtidigt väcks så mycket lycka. Så många fantastiskt viktiga band knyts. Har börjat se mig som hon i sagan med läckande krus. Kvinnan som gick med sitt spruckna kärl för att hämta vatten. Alla skrattade och tyckte hon var galen som inte bytte till tätt ämbar. Hon fyllde krukan men kom med en halv åter. Hennes stig var en våt liten strimma. Men sen såg man att längs hennes väg började blommor växa...

Tänker så. På min gråtstig. 

Att kanske ger jag nån sorts kraft i mitt vemod. Om min nyfikenhet o jobbiga känslighet kanske e nått bra. För hur jag än mår så ger alla steg faktiskt glädje. Konstigt nog. 

Undrar vad jag kommer fram till..... Ska drömma o vakna.

Illustration av Malin Skinnar.