Malins bild- & sångpoesi i Rumänien: dag 6 - MÄNNISKANS KLANGER

Kan inte ens köpa pizza utan att lämna med visitkort eller en telefon i handen och nån som jag får tala med som känner någon som vet nån som säger välkommen... 
Undrar hur det är i Borås och Gällivare... Malung.

Eller jag vet. - Oh har inte tid, hur skulle jag stanna? Kunna? Hinna? Herre gud å jag ska ju se på TV sen innan jag knoppar..... Jag med diskmaskinsreparatören och dagishämtningen, ordförandeskapet och alla hästar som ska in. 

Hundmaten! 
Måste ju köpa hundmaten. 
Ska ju hinna fram innan en ny kalendeattack slår till!
Viktväktare och gym.. Oj oj oj, tandhygienisten. 
Stör mig inte, jag lever! Har ju Discovery, ur vägen! 

Få hinner fast vi har maten för dagen. Här kikar de flesta nyfiket säger att jag bara kan ringa om det är något speciellt. 

Men till annat. 
Just nu har jag till mitt förtret märkt att de saknar mustascher. Som att inte denna prydnad ingår i folklorstassen. Inte ens skägg. Och jag som älskar att måla dessa yviga ansiktsdrapperier. Letat på alla gammelfilmer o de är slätrakade till o med herdarna. Måste ju finnas nån by så jag kan fortsätta måla så här. 

I mitt sökande efter mustascher drunknar jag i otroliga musikstilar från var distrikt i Rumänien. I gårkväll lyssna jag hela aftonen på en sorts övertonspräglad musik från Oas i norr. Låter som farfars polskor, lite asiatiskt norskt fast baklänges med en gitarr som pulsen slås på. Måste satt folk i trans förr. Vilda tonslingor på fiolerna sen sångerskans skallerrop. Liknande toner har jag inte hört innan. Måste få reda på mer. 

http://m.youtube.com/watch?v=KIsVryLeDGI

I morgon ska jag norr ut. Reser hela dagen till en liten by i Maramures. Där bor en bergsguide som med jeep ska ta mig till gummor i bergen. Och i detta område finns även små gravkors i trä som jag velat se i 14 år... Snidade träkors i klara färger som med serielika gubbar beskriver hur den himmelsfurne dött till fantastiskt krassa små verser. 

http://en.wikipedia.org/wiki/Merry_Cemetery#Funny_epitaphs

Europa är så fullt av rik kulturhistoria. Man behöver bara snirkla en mil hit och en mil dit så dimper det mest hissnande landskap eller sed ned på en. 

Jag viskar en galder för att att alla gränser skall fortsätta vara öppna så vi får utforska o mötas... Att bo i Europa är ett kulturäventyr som jag baxnar av... Så många otroliga bygder. Så många människor som bär sina minnen och delar. 

Jag har för övrigt just lärt mig att sitta ned av min vän Kefas Berlin som höll röstkurs här för kreativa Bukarestbor i helgen. Jag anslöt mig och assistera på en av Kefas barnworkshops i mod och tillit i måndags. Roligt. Spännande möta barn i andra kulturer, se deras fröknar och hur gruppen är präglad. 

Vi la båda märke till att alla barnen hade varma händer... Hemma han många kalla små labbar... Här finns absolut inga dataspel i de vanliga kvarteren. De rör sig istället... Tåls att tänka på kära vänner.. Ett barn behöver ej tv och skärm för att leka. Ett rastlöst barn börjar röra sig och skapa lek efter en stund... Men skärmen är för suggestiv. Ingen kan avstå dess lust och möjligheter. Lekar och spel på datorn svara till hela äventyrsbehovet. Men det blir som socker... 

All stimulans, hets och iver sker i hjärnan med massor av impulser i kroppen som motsvarar rörelse.. Men di små musklerna sitter still. Stackars kroppar... Och var tar all denna spelstress vägen.. Allt som muskler laddas med för att fungera... 

Små kalla händer ... 

I allafall, jag lärde mig sitta ned. På workshopen för vuxna som handlade om rösten som kroppens egna svängningar så fick vi tipset att sitta ned på morgonen och bara konstatera att vi satt och att vi skulle känna våra sittknölar. Vara i energisparläge. 

Skrattade när jag märkte att jag aldrig sitter. Alltid på språng. Aldrig i vila. Inte ens på en stol. 

Men nu sitter jag och det är ganska trivsamt. 

Jag målade mycket efter workshopen. Har ju varit med Kefas många gånger innan. Men nu i ett nytt land såg jag alla övningar på nytt. Människor beter sig annorlunda. Minns den där famnen i Plovdiv. Den långa kramen på gatorna. Såg den här med. Så full av tillit. 

Som om kramen behövs. 

En av Kefas otroligt fina knep är att lära ut lyssnande och öppnande. Sjunga med öronen... Svettas och springa eller ligga sin sång... Blunda i en halvtimme och gå med bindel i skog lyssnandes på de andras sång som enda länk till var man befinner sig. Så gjorde vi inte nu i Bukarest eftersom skogen lös med frånvaro. Dock fick alla blunda sig fram och famla efter toner och mötas i klang. 

Människor står två och två och tonar in på samma ljud och försöker flytta vibrationerna av stämman runt i kroppen. Jag älskar detta. När man möte någon som vågar låta som sig själv så smälts man samman i förunderliga ljudvågor.. Och det blir större och större för att sen bli ett. 

Sen kan man sjunga. Och sången blir glad,känslosam o hel. Inte hård,indelad i stämmor och presterande. Utan mer som en bild att kliva in i tillsammans. 

Autentiska röster... Det är så det heter.. Verkliga.... 

Efter en sån worskhop är allas röster så mjuka och slingrande runt varandra att det blir blommor o bubblor i luften.... 

Såg så många i stillhet sjungandes så jag blev rörd. Två stod så nära varandra. De sjöng och sjöng och sjöng sina improviserade slingor.. Och följde sin nya sång i vardande. 

Vardande... Inte presterande... 

Tror det är detta jag söker hos gummorna som har varandra kvar. Som inte gått akademier och idoliserat sönder sin egen klang. De som sjunger precis som de andas, som de önskar, som de arbetar. 

Livets ljud. Känslornas eget språk. Människans klanger.

Illustration av Malin Skinnar.