Funktionsrättslotsen firar tre år i Falkenberg

För lite mer än tre år sedan startade Falkenbergs kommun upp funktionsrättslotsen, vars huvudsakliga uppdrag är att finnas till hands för personer med funktionsnedsättningar i alla åldrar. Karin Rydén har haft uppdraget som lots sedan starten, och ser nu tillbaka på de första åren och de över 250 individer hon träffat.

När Karin Rydén tillträdde tjänsten som funktionsrättslots var det en efterfrågad resurs, men samtidigt också med en något diffus uppdragsbeskrivning.

– Det fanns några grundläggande meningar som beskrev syftet med funktionen, men i övrigt var det väldigt öppet kring vad uppdraget skulle innebära. Det har snarare vuxit fram under tiden utifrån vilket behov som finns hos individerna som kontaktar mig och var andra verksamheters eller personers ansvar slutar. Jag har blivit den som tar över i luckorna, konstaterar Karin.

I utformandet av uppdraget var det viktigt att lotsen främst skulle jobba med individstöd, och särskilt för de som inte redan hade en etablerad kontakt inom kommunen eller andra verksamheter. Man bestämde sig också för att inte sätta några gränser för diagnoser eller ålder på funktionsrättslotsens målgrupp.

Detaljer som dessa gör funktionsrättslotsen i Falkenberg mer eller mindre unik i Sverige.

Över 250 individer har fått stöd

Som funktionsrättslots har Karin Rydén under de första tre åren varit i kontakt med över 250 individer. Lotsen har inte någon dokumentationsskyldighet och för inte några journaler, däremot finns det statistik att luta sig på.

Nästan inget möte är det andra likt.

– Det kan vara allt ifrån att någon ringer för att de har ett litet barn som sitter i rullstol och undrar vilka fritidsaktiviteter som finns att vara med på, till att en person behöver stöd för att hen ska söka sjukersättning och jag då varit med under en årslång process för att vägleda i det.

NPF-diagnoser i majoritet

Under åren har Karin byggt upp funktionsrättslotsens nätverk och hon blir nu kontaktad både av enskilda individer och anhöriga. Särskilt gruppen av unga vuxna som vänder sig till Karin efter att de slutat gymnasiet växer.

– Majoriteten av de jag har kontakt med idag är personer i 20- till 35-årsåldern med olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Sammanhanget från skolan och elevhälsan har försvunnit, och då är det inte längre givet vem de kan vända sig till, säger Karin.

När Karin blickar framåt så tror hon att behovet av funktionsrättslotsen kommer att fortsätta på samma nivå eller öka de närmaste åren. Och hon själv trivs fortfarande i rollen.

– Även om det kan vara långa och sega processer jag är inblandad i tillsammans med de personer jag stöttar, så har många av dem ändå gått bra till slut. Ibland kan jag tänka att vadå, jag har ju bara följt med på några möten. Men då får jag höra från personerna att ”fast jag hade ju aldrig klarat det här själv”, och då känns det ju ändå som att man gjort rätt saker, avslutar Karin.