Många bäckar små – blev drygt 26 miljoner!

Flex Applications stödjer Team Rynkeby/Jönköping i deras insamling och arbete för Barncancerfonden. De ingår i en grupp cyklister som i somras cyklade 120 mil till Paris, under vägen samlade de in pengar till Barncancerfonden. Vi har haft en egen guide, Adam Carlsson, som har gett oss rapporter under våren. Ni har säkert läst Adams tidigare rapporter i vårt nyhetsbrev och på vår Facebooksida. Här kommer en sista rapport från Adam där han beskriver resan ned till Paris. Vi fick brevet redan i början av augusti så nu har det gått en tid sedan ankomsten till Paris.

När jag gick i högstadiet (på Prolympia) hade vi som del i vår idrott- och hälsa-utbildning en årlig tradition att åka på hajk. På olika sätt skulle vi ta oss fram genom diverse terränger, via vandring, kanot, cykel etc. I nionde var det just cyklingen som skulle vara temat. På schemat stod 3 dagars cykling, två övernattningar, ett antal mil som skulle avverkas varje dag. Inte en dröm för en stillasittande datornörd vars främsta form av motion var de 5 minuter man promenerade till och från bussen. Fråga mig inte om skolvalet, jag har inget bra svar. Resan föranleddes av några veckors ångest, blandat med reflektioner kring hur man skulle kunna dikta ihop någon trovärdig historia som gjorde att man slapp (yes, same procedure every year, James).

Vi startade med en stigning uppför Ådalsvägen i Huskvarna, jag kom ¾ av vägen upp innan jag fick kliva av och gå. Halvvägs genom resan gav jag upp och åkte hem. Det var 8 år sen, känns som igår, det finns en skam kvar där som gör att det tar emot att ens skriva om, att prata om det kommer inte på tal (hehe). Snabbspola ovan nämnda 8 år och jag sitter här, hemkommen från en 7 dagar lång cykelresa genom nordvästra Europa och jag trampade varenda meter, försök förklara det fenomenet för den där 15-åringen som flåsande hasade sig uppför den där backen, I dare you. Det har nu gått några veckor sedan ankomsten till Paris och jag drar mig fortfarande lite för att skriva det här brevet, det här sista brevet. Tanken är att jag nu ska försöka sammanfatta resan ner och hela året, frågan är: hur gör jag det utan att skriva en hel roman? Jag ska göra mitt bästa… 

Det var ett förväntansfullt gäng som samlades på Saabs parkering på Slottsgatan i Jönköping för att sätta sig på bussen mot färjan i Göteborg. En lång färjetur senare landade vi i Kiel för att påbörja vår färd mot Paris. Första dagen gick, utan några större besvär, bortsett från en liten tur på motorvägen (förövrigt resans bästa asfalt), genom ett soligt Tyskland och vi landade Veckans insikt: Do or do not, there is no try. välbehållna strax utanför Hamburg. 

Dag 2 förde med sig ett regn som nästan kan liknas vid en biblisk syndaflod. Regnet för i sin tur med sig en aspekt som man kanske inte tänker borde vara ett problem när man ska cykla närmre 20 mil på en dag mitt i sommaren, varmhållningen. Det finns inga medel som är fel när det kommer till att hålla sig varm under de stunder man står still, ex.vis. depåstopp. Vissa virar in sig i filtar, andra kanske väljer att springa en sväng. Här ska även en stor eloge ges till vårt kära serviceteam som gjorde sitt allra yttersta för att se till att vi alltid hade tak över huvudet. Väl framme vid hotellet hade dock molnen spruckit upp och vi fick i alla fall tvätta cyklarna i solsken. Tredje dagen var också den hyfsat smärtfri, bortsett från den kilometerlånga lervällingsvägen som delade upp laget i 2 läger, de som hade ett stort leende och tyckte omväxlingen var riktigt trevlig och de som kanske inte tyckte det var fullt så roligt… 

Dag 4, 20 mil, regn, konstant. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den dagen utan att använda ganska fula ord, så vi går raskt vidare tycker jag. Dag 5 var det dags för den ökända Mur de Huy, en 1.3 km lång backe med en snittlutning på 10% där brantaste partiet ligger på 26%, säger kanske inte så mycket för den som inte är insatt men det är brant, riktigt brant. Den här backen har varit en så stor snackis en sedan projektets start vilket medfört en väldigt stor respekt. Väl uppe var det fest, de flesta lag passerar samma punkt och det hade ordnats med grill och en allmänt häftig stämning. 

Dag 6 passerade vi franska gränsen och en och annan backe. Den klart tuffaste dagen med 22 mil och ca 2600 höjdmeter gjorde att vi var framme vid hotellet 21.30 efter dryga 13 timmar på cykeln. Så var det dags för sjunde och sista dagen. Efter sjätte dagens mastodont-pass kändes det ganska skönt att vi bara hade närmre 11 mil att avverka, samt att man nästan kunde se Eiffeltornet från hotellfönstret på morgonen. Denna dag tog oss även genom Champagne-distriktet med alla dess fantastiskt fina vingårdar och därefter Paris. 

Framme, surrealistiskt. Man har gått och förberett sig i nästan ett års tid för själva cyklingen, men ingen hade varnat för att man skulle förbereda sig för själva ankomsten, än mindre följande dags avsked. Jag är vanligtvis inte den blödigaste av människor men jag måste ändå erkänna att det blev lite svårt att hålla masken, och jag var väl långt ifrån ensam om det. Det är svårt att förklara känslan för någon utomstående, det är nästan svårt att förklara den för sig själv. Tror inte riktigt jag har smält alla intryck än, det känns fortfarande lite overkligt. När man reflekterar över året som gått kan man inte annat än att dra lite på smilgroparna. Vi gick in med en vision om att året skulle vara avskalat och mest skulle handla om att försöka hålla projektet kvar i stan, då det såg lite glest ut med anmälningar i början av sommaren. Den visionen har väl spruckit lite, då rekord på rekord slagits och man kan inte annat än att glädjas åt hur många det är som är villiga att sluta upp och bidra till vår insamling. Det är i och för sig inte helt över ännu, vi har fortfarande ett stort event kvar innan checköverlämningen. Sedan börjar förberedelserna för nästa projektår och det fortsatta arbetet för att inget barn ska drabbas av cancer. 

Som en liten avslutning på det här vill jag säga att om det är någon av er som läser det här som funderar och tycker det verkar intressant att vara med i det här projektet så är anmälningssidan snart öppen för 2019 och de flesta lagen håller någon form av informationsträff dit man kan gå och bara lyssna på vad projektet innebär utan något som helst tvång att anmäla sig. Ni hittar anmälningssidan här för 2019 (tiden för 2018 har redan gått ut). Jag kan verkligen rekommendera att man går och lyssnar även om man inte vill vara med just 2019. På hemsidan hittar ni även lokala kontaktpersoner som man kan kontakta om man har några frågor.