Blogginlägg -
Med skyldighet att hjälpa
Rumänska romer skickas hem, deras tillfälliga bostäder rivs och en del talar om förbud mot tiggeri. I nummer 2/14 av Ordfront magasin påminner Anna Wigenmark om den internationella rätten som inte tillåter att man utesluter någon från grundläggande mänskliga rättigheter.
Det händer ganska ofta att jag skäms för att jag har det för bra. Nej, inte på grund av att jag är högavlönad, bor i ett stort hus eller omger mig med lyx. Min personliga verklighet ligger långt ifrån en sådan värld. Men även om jag inte äger en massa saker har jag tak över huvudet, arbete, inkomst, råd att skämma bort min son, äta mig mer än mätt och dela med mig till sådana som har det sämre. Men den senaste tiden har jag nästan drabbats av akuta samvetskval varje gång jag promenerar på stan. Det kontantlösa samhället gör inte precis ångesten mindre – jag försöker komma ihåg att ha sedlar och mynt i fickan men de försvinner så snabbt och så står man där framför en fattig människa igen utan att ha något att ge. Vad hjälper då en blick, ett leende eller några ord? Inte särskilt mycket om den som står framför en behöver pengar till barnens utbildning eller kläder.
Jag tillhör dem som ger – även om jag måste erkänna att mängden tiggare i vinter varit större än min förmåga att ge till alla som jag möter eller går förbi. Jag tillhör också dem som inte klarar av att bara lämna några kronor. Men samtidigt kan jag inte låta bli att varje gång också fundera på om jag gör rätt eller fel, delvis därför att andra försöker få mig att känna att givandet är destruktivt, ger motsatt effekt. Och inte minst grubblar jag över att jag kanske mest skänker för att lindra mitt eget samvete, för min egen skull.
Ett av de mest ångestladdade tillfällena var när jag för ett par år sedan besökte Haiti och var omgiven av utfattiga, tiggande barn – barn som med allra största sannolikhet var föräldralösa efter jordbävningen och extremt utsatta för allt slags utnyttjande. Den lokala människorättsorganisationen som jag arbetade för och med gav mig strikta instruktioner om att inte ge. Det skulle bara försätta barnen i ännu större risker. Men även om jag flera gånger stått inför liknande situationer, knep just den situationen hårt om mitt hjärta. Då hjälper det inte samvetet att skänka till lokala hjälporganisationer via internetbanken väl här hemma i Sverige.
Jag tror att vi alla har en moralisk skyldighet att hjälpa när andra lider nöd – på ett eller annat sätt. Och jag anser att vi alla – som samhälle och stat – har en juridisk skyldighet att se till att alla människor kan nå vad som kallas en rimlig levnadsstandard. Det som under de senaste åren har stört mig allra mest har varit ifrågasättandet från statens sida – det må vara lokalt, kommunalt eller på riksplan – om verkligen alla har samma rätt. Och främst har det naturligtvis handlat om romer från andra EU-stater.
Jag är människorättsjurist, och låt mig vara tydlig: internationell rätt, som vi är förpliktigade att följa, tillåter inte att man utesluter någon från grundläggande mänskliga rättigheter på grund av etnicitet, nationalitet, hudfärg, ras, kön etc. Så alldeles oavsett hur vi valt att samarbeta i den Europeiska Unionen, kan inte dess regelverk användas som ursäkt för att vi väljer bort vissa personer från grundläggande rättigheter. Och det gäller alla som på ett eller annat sätt är bosatta på ett lands territorium. Det är så enkelt men uppenbarligen så svårt att ta till sig när det handlar om romer. Det betyder inte att alla ska ha rätt till samma nivå av rättigheterna – alla kan inte ha stora fina lyxhus – men alla ska ha rätt till en miniminivå. Och den ska de inte behöva tigga sig till.
Men nu har särskilt rumänska romer skickats hem, deras tillfälliga bostäder rivs utan att vettiga alternativ erbjuds på längre sikt än några dagar, och deras regering vädjar till oss att sluta skänka, att överväga förbud mot tiggeri. Åtgärder kommer, jobb, utbildning, bostad, bara de åker hem. Men känns det ändå inte som att börja i fel ände? Både i hjärta och hjärna? Är det inte nu – och inte bara sen – som behoven finns? Så till skillnad mot mitt val i Haiti så tänker jag fortsätta att ge och att döva mitt dåliga samvete – jag vet egentligen inte hur jag skulle kunna låta bli.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och ordförande i föreningen Ordfront.
