Frälsningsarmén ser ingen ljusning för utsatta familjer i Östersund

Trots att många nu pratar om en ljusare ekonomi och räntesänkningar kämpar föräldrar – och inte minst ensamstående föräldrar – för att kunna ställa mat på bordet och ordna kläder och skor till sina barn på många håll. I Östersund ser Frälsningsarmén att det är tuffare nu jämfört med för ett år sedan. Samtidigt stiger oron inför vintern.

Många av de familjer som söker hjälp på Frälsningsarmén i Östersund lever på en låg ekonomisk nivå för jämnan. När något händer – att de blir arbetslösa, sjuka, utförsäkrade eller bara får ett glapp mellan olika inkomster – får de snabbt problem. Flera av de hjälpsökande är ensamstående föräldrar.

– De har inga marginaler eller buffertar, utan försöker klara månad för månad. De är väldigt utsatta om något händer, förklarar Inger Silfverdal, som är kåransvarig i Östersund.

Inger märker att utsattheten har förvärrats på senare år. Trots att många nu pratar om en ljusare ekonomi och räntesänkningar ser hon ingen ljusning bland utsatta familjer.

– Nej, jag ser inte att det ljusnar. Det är absolut tuffare nu om vi jämför med för några år sedan, eller om vi bara tittar tillbaka ett år i tiden.

De flesta familjer som Frälsningsarmén i Östersund möter behöver hjälp med mat. Månadens pengar räcker helt enkelt inte för att klara matbehoven. Nu i början på hösten har flera dessutom haft behov av kläder. Och de som har småbarn behöver hjälp med blöjor.

– Det rör alltid hjärtat lite extra när det finns barn med i bilden. Men det är också gripande att se när det lilla vi har kunnat göra blir till verklig hjälp för någon, säger Inger.

Flera av de hjälpsökande i Östersund är ensamstående föräldrar och har inga marginaler eller buffertar, utan försöker klara månad för månad. Den akuta hjälpen, som en matkasse, en jacka i rätt storlek, ett paket blöjor eller ett par hela skor kan betyda väldigt mycket för dessa familjer.

– Vi önskar att vi kunde göra mer, för behoven är stora. Frälsningsarmén strävar alltid efter att vända situationen på lång sikt. Vi skulle behöva fler volontärer, men också fler gåvogivare så att vi kan möta alla behov, säger Inger Silfverdal.