Bonus leder till sämre prestation

De senaste åren har många verksamheter valt att initiera allt större och allt mer kreativa bonuskonstruktioner, trots att det inte finns några belägg för att bonus skapar högre motivation och ett bättre finansiella resultat. Tvärtom!

Därför inställer sig frågan varför så många framhärdar i frågan. En orsak är sannolikt att många av förespråkarna själva har förmånliga bonusavtal som de ogärna vill bli av med. En annan är att vi allt mer drivs av föreställningen att det är just pengar som skapar motivation. Föreställningen att det är sammanhanget, erkännandet eller att kunskapen som ger lycka och framgång har bytts ut mot föreställningen att det är pengar som gäller. I dag är många sin egen lyckas smed och den som lyckats bäst är den som skrapat ihop mest på bankkontot och har störst hus på ”fina gatan” i staden där man bor. Framgång och lycka är därmed i hög utsträckning relaterad i pengar och mängden bonus blir därför den yttersta bekräftelsen på vad individen egentligen är värd. I ett ”egofierat” samhälle svarar bonusen därför väl mot det allt större och omättligare bekräftelsebehovet.

Men hur är det då med prestationsförmågan för de som får bonus? Vid några tillfällen har vi utsatt grupper om 10-12 chefer för ett test. Gruppen fick i uppgift att lösa ett verksamhetsrelaterat problem. Men för att göra uppgiften mer intressant delades gruppen i två mindre grupper. Den ena gruppen fick en monetär bonus om man klarade av uppgiften medan den andra fick ”ett erkännande” gentemot den andre gruppen. Vid samtliga tillfällen har den grupp som inte fick en monetär belöning vunnit. Efter att ha studerat forskning inom området motivation inser man snabbt att våra resultat inte är någon tillfällighet.

Sannolikt beror resultatet av våra ickevetenskapliga tester på att det krävs samarbete för att driva verksamheter framgångsrikt och att medlemmarna i organisationen därför primärt måste se till verksamhetens bästa. För en verksamhets ledning handlar det ofta om att balansera komplexa frågor på både kort och lång sikt. Det handlar om att samtidigt väga investeringsfrågor mot antaganden om möjliga eller troliga intäkter längre fram. I alla dessa situationer blir den individuella drivkraften och dess incitament en intellektuell hämsko som reducerar individens prestationsförmåga för helheten. Det beror på att många tenderar att favorisera kortsiktiga vägval framför det som långsiktigt kan vara bäst för verksamheten i sin helhet. Konsekvensen blir att samarbetsförmåga och ”team spirit” går förlorad.

Pengar är nog bra och utgör en grund till vår välfärd i dag. Men framgång handlar inte om att välja mellan pengar och god etik, utan om att vara tillräckligt mogen som människa för att balansera mellan bägge. Om vi inte kan det får vi snart ett samhälle vi egentligen inte vill ha.  

Sture Johansson, konsult och ägare av Hamrin & Partners