Krönika: I Sverige råder värderingsfascism - människor blir allt räddare att säga fel!

När rädslan att bli utmålad som rasist eller egoist styr vårt språkbruk utvecklas en subkultur som innebär att människor säger en sak, men tänker något helt annat. Det här är en farlig utveckling. För ett tag sedan träffade jag en invandrad familj från Libanon. Familjefadern undrade om jag visste vad som pågår i mitt eget land – Sverige. Han berättade om den förort där familjen bott under många år, men där de inte längre kände sig trygga. Det berodde på att de som kristna blev förföljda av muslimer och att förorten blivit så segregerad att det fanns tydliga skillnader i regler mellan olika etniska grupper. Förorten var Rinkeby väster om Stockholm. Med en sådan inledning tänker de flesta: Är han rasist eller helt enkelt bara galen som ”törs” skriva en artikel med en inledning som kan uppfattas vara kritiskt inställd mot en hel invandrargrupp?

Men är det här inte i så fall ett utmärkt exempel på att den officiella debatten hamnat fel? Fenomenet gäller dock inte bara invandrings- och integrationsfrågan utan förekommer inom en rad andra områden som anses vara för ”politiskt” känsliga för att diskuteras öppet och än mindre ta ställning offentligt. Få människor törs längre säga vad de tycker i frågor där det finns en officiell hållning i Sverige, en politiskt korrekt åsikt, som bland annat kräver att vi ska vara liberala, toleranta och förstående i alla lägen.

Det senaste exemplet är förslaget att elever, i rättvisans namn, ska få betygsätta sina lärare. Reflexmässigt tycker alla instanser att förslaget är bra. Från Skolinspektion till lärare, föräldrar och givetvis eleverna.  Men med lite eftertanke borde de flesta komma till slutsatsen att förslaget både är stolligt och idiotiskt. För hur många högstadieelever har erfarenhet och klokhet nog för att säga att en lärare som ställer krav på närvaro, engagemang och noggrann uppföljning av läxor är en bra lärare? Risken är uppenbar att lärarna tvingas delta i rena popularitetstävlingar där aktiviteter som surfande på Internet, biobesök och lekar ger högst betyg.

Förr var det finaste man kunde säga om en människa att han eller hon (numera viktigt att ta med ”hon” för annars uppfattas skribenten som en mansgris) hade ryggrad och tördes stå upp för sina åsikter. Den typen av människa anses i dag som osmarta eftersom han eller hon inte lärt sig att navigera politiskt korrekt i det sociala spelet. Vårt utvecklade, eller varför inte outvecklade, sätt att förhålla oss till sagt och gjort har också implikationer inom näringslivet. Allt sedan 80-talet har det utvecklats olika certifieringar som företag, verksamheter och myndigheter förväntas genomföra. Namn som ISO (International Organization for Standardisation), GRI (Global Reporting Initiative), IPR (Intelectual property rights), CSR (Corporate social responsibility) och så vidare har de flesta hört talas om, många har dessutom arbetat med dem. Certifieringarna har goda föresatser, men bidrar ofta till en påbyggnad av en redan stor massa av regler, författningar och policyn.  För många företag börjar bördan bli så betungande att chefer och medarbetare tvingas utveckla ett flexibelt förhållningsätt till det man säger sig stå för och vad man faktiskt gör. Den stora frågan är därför, leder det här förhållningssättet till ett tolerant samhälle med framgångsrika företag?

Slutligen så var det ju det här med invandringspolitiken. Jag vill ha fri invandring förutsatt att Sveriges lagar, som stiftats i demokratisk ordning, efterlevs och om alla delar värderingen att kvinnor och män har absolut lika värde. För Sveriges lagar är faktiskt bra förutsatt att de följs.

Sture Johansson, VD och konsult på Hamrin & Partners (110118)