Media som riskerar att bli till ett hot mot demokratin

För vilken gång i ordningen har en ”kvällstid­ning” skyltat med dåligt journalistiskt omdöme? Den senaste gången handlar det om medias närgångna bevakning av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins privatliv som mer eller mindre orsakade hans avgång. Aftonbladets, Expressens eller andra mediers granskning och publicering av än så länge obevisade påståenden får konsekvenser inte bara för Littorin personligen utan spär på det redan utbredda politikerföraktet. Men visst har det blivit märkligt tyst efter polisanmälningen av Aftonbladets publicering av Sven-Otto Littorins påstådda köp av en ”Anna-30 år”.

Detta är bara ett exempel på de senaste årens många ”ny­heter” tillverkade av hårt kommersialise­rade medieföretag. Dessa mediala aktörer har som sin affärsidé att sälja så många lösnummer som möjligt, något som osvikligen leder till att man gång på gång frestas att tumma på de publicistiska regler och normer som branschen själv ställt upp för att förmera sin vinst. Det kunde stanna vid ett stilla förakt för sensationsjournalistiken om det inte vore för de vidare samhälleliga implikationer som oseriös journalistik för med sig.

Kvällspressen hävdar gärna och ofta att man är en maktgranskande institution – den tredje statsmakten – som agerar under ett publicistiskt ansvar. Samtidigt blandar man ogenerat seriös nyhetsbevakning med sensationsjournalistik. Om berörda medieföretag själva öppet hade deklarerat att de inte har några samhälls- eller pressetiska ambitioner skulle väl ingen ha brytt sig, de hade då bara varit ett par skvallertidningar bland många andra. Så är dock inte fallet och frågan är hur gemene man kan avgöra vad som är sant eller falskt när en del av det journalis­tiska innehållet kan vara lögn medan annat sant. Vem bär då ansvaret för att opinionsbildningen sker på delvis osann grund då människor alltid kan hänvisa till ”det som stod i tidningen” och därför måste det väl vara sant? När myt och fakta blan­dats ihop till oigenkännlighet blir uppdraget som granskare av makten ihåligt och falskt. I värsta fall kan detta bli ett hot mot förtroendet för hela statsförvaltningen och i förlängningen de demokratiska grundvalar som informationssamhället vilar på.

Så den stora frågan är huruvida medieföretag kan hävda att man lever upp till ett demokratiskt samhällsansvar när man emellanåt publicerar re­portage som saknar saklig och verifierad grund ur ett maktgranskande perspektiv, vars egentliga syfte är att öka upplagan? När nyhetsrapporteringen inte uteslutande bygger på relevant och verifierade fakta utan mer och mer är att jämföra med ett paparazzi-liknande rotande i offentliga personers privatliv så undergrävs tilltron till den tredje statsmakten. Det finns därför anledning för redaktionschefer och politiker, men framför allt för oss mediakonsumenter att börja reagera. För frågan som egentligen borde ställas är: Vem är ytterst ansvarig för den pressetik vi har – de oseriösa medieföretagen eller vi konsumenter som köper dess alster? Så länge det finns avsättning för de sensationsskriverier som bland annat kvällspressen tillhandahåller kan man teoretiskt resonera att media inte begår något moraliskt fel eftersom man bara svarar mot ett behov som finns på marknaden.

De senaste åren har det dock funnits en självkritisk eftertänksamhet bland vissa medieföreträdare. Redan för fem år sedan skrev förre chefsre­daktören på Ex­pressen Bo Strömstedt på DN debatt[1] att: ”Jag tycker mig ana exempel på att svenska chefredaktörer utan penna förvandlas till vice verkställande direktörer. Då förminskas det viktiga samtalet mellan siffror och bokstäver till en siffermonolog. Den tidningsägare som anser att ’näringen’ är själva Betlehemsstjärnan för utgivarskapet kommer aldrig att hitta rätt”. Problemet är dock att Expressens och andra tabloiders ”Betlehemsstjärna” har lyst länge och väl och det har ännu inte uppenbarat sig några ”vise män”!

Kontentan är att vi nog inte kan räkna med att ha en medieindustri som både är hårdkommersialiserad och som samtidigt tar ett etiskt/moraliskt pressansvar! Det är oroväckande i synnerhet som utbudet och hastigheten i informationsutbudet ständigt ökar, något som gör att den kritiska granskningen allt mer kommer i skymundan. Det blir till slut endast de resursstarkaste medieföretagen som kommer att synas och höras i debatten och det i sin tur bådar illa för det offentliga samtalet och för pressetiken som en integrerad del av det demokratiska samhället.

[1] Utdrag ur DN-Debatt på dn.se. Publicerat 2005-12-21 01:05

Magnus von Stapelmohr, konsult på Hamrin & Partners

2010-08-05