Vådan av den svenska konsensusmodellen

I Demoskops opinionsundersökning som publicerades i svenska media den 4 juni 2010 ligger det socialdemokratiska partiet för första gången under 30 procent. Demoskops undersökning bygger på ett litet underlag och bör därför tas med en nypa salt, men den ger ändå anledning till att stanna upp och reflektera.

Allt sedan Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna bildade sitt svar på Alliansen har samarbetet präglats av kompromisser och olyckliga ställningstaganden som för många svenskar förefaller märkliga. Beslutet om Kringfart Stockholm ska föregås av en folkomröstning. Kärnkraften ska vara kvar, men ändå inte. Skatterna ska höjas för att få ett rättvisare samhälle. Det ledarskap oppositionen den senaste tiden uppvisat har präglats av opportunism, kompromisser och svagt ledarskap. Några kan tycka att det är rättvist, men skapar detta ett samhälle och ett företagsklimat vi vill och kan leva i och med? Ska vi även fortsättningsvis få förmånen att leva och verka i ett välmående samhälle måste politikerna med stöd från medborgarna tillämpa en pragmatisk realpolitisk linje som utgår från vad som skapar värde, utveckling och innovation. De flesta som exempelvis arbetar med att få människor att förstå och ta till sig kunskap vet att bakom framgång döljer sig ofta ett stort mått av kreativitet, upprepning och konkret feedback. En feedback som är begriplig och går att förhålla sig till. Exempelvis har Haninge kommun under många år haft grava problem med att eleverna gått ut grundskolan utan godkända betyg. Nära häften av eleverna i årskurs nio gick under vissa år ut utan att ha godkända vitsord. Därefter har mycket hänt. Skriftliga omdömen har införts i alla årskurser och i dag går 92 procent av eleverna ut med godkända betyg.

Det finns i dag allt för många politiker som inte vill eller kanske inte förmår att se till realiteterna. Ett annat exempel är det faktum att LAS utgör ett problem som låser fast människor, men det är få som öppet vågar medge detta, oavsett om det gäller politiker med vänster eller höger sympatier.  Dessutom resulterar lagen om anställningsskydd i att arbetsgivare ofta tvingas köpa ut den person som inte har förmåga eller vilja att hänga med i utvecklingen. Vägen dit kan mycket väl kantas av olika försök att ”frysa” ut personen i fråga eller i värsta fall direkt mobba personen så att denne självmant väljer att säga upp sin anställning. Resultatet blir vantrivsel och dessutom undviker många arbetsgivare att anställa, eller väljer helt enkelt att outsourca delar av anställningsansvaret till bemanningsföretag som har som affärsidé att ta just detta ansvar. En tillväxtbransch har skapats och det är alltid glädjande. Men samtidigt visar siffror från Arbetsmarknadsinstitutet att det i dag finns en miljon svenskar som direkt vantrivs på sina arbetsplatser men som stannar kvar, kanske tänker ”bara några år till, därefter pension”. Kan man tycka att det är annat än tragiskt och oansvarigt av våra folkvalda politiker?

Många svenskar känner troligtvis till allt det här men det är inte alltid så lätt att inse vilka konsekvenser det har. Troligen kommer dock allt fler att reagera när det svaga och ofta opportunistiska ledarskapet inom politiken blir allt tydligare och att partierna är villiga att kompromissa med den svenska välfärden under parollen ”rättvisa”. Kompromisser, dogmer och fastlåsta ideologier är möjligtvis spännande som intellektuella tankeexperiment, men inte omsatta i verkligheten. Det har vi haft mer än tillräckligt av allt sedan 70-talet.

Sture Johansson, konsult och VD på Hamrin & Partners (2010-06-07)