Sveriges politiska ledarskapskultur, en dyr affär!

Det politiska ledarskapsbeteendet inom landets verksamheter är allt mer driven av personlig prestige och dolda agendor. Man kommunicerar en sak utåt men agerar på ett annat sätt i det operativa. Ord och handling kommunicerar inte samma sak och hyckleriet blir den enda utvägen.

I tider av finansiell oro och berg-och-dal-bana på världens börser finns det anledning att allvarligt fundera på vad som driver ekonomin. Hur är det egentligen ställt med många verksamheter? Sätter vi rationalitet och produktivitet främst, och agerar vi alltid med utgångspunkt från det verksamhetsekonomiskt bästa? Mycket talar för att ledarskapet blir allt mer politiserat. Resultatet blir förvirring och resignation i organisationen där fluffiga målbilder inte har någon reell förankring i den operativa verkligheten och det är de som har den slugaste politiska agendan som har tolkningsföreträde av affärsnytta och mål.

Efter andra världskriget utvecklade Sverige en blandekonomisk näringslivsmodell som blev framgångsrik och genererade välfärd under de påföljande decennierna. Sverige har därför haft en stark offentlig sektor finansierad med skattemedel som fungerat parallellt med en stark privat sektor. Den svenska arbetsmarknadspolitiken har dessutom sedan slutet av trettiotalet byggt på konsensus mellan arbetsmarknadens parter, en konsensus som inte bara lett till arbetsfred och välstånd utan även till en liering mellan politik och produktion.

Den ”svenska modellen” hyllades under många år som ett lyckat exempel i John Maynard Keynes anda. Ju mer Sverige integrerats internationellt har också baksidan visat sig. Den svenska managementkulturen har nämligen under lång tid formats av ett ”politiskt beteende” inte bara inom offentligt reglerade institutioner utan även inom marknadsorienterade organisationer. Begreppet ”politiskt beteende” handlar om ett strategiskt maktspel där man i första hand agerar utifrån det ”politiskt korrekta” snarare än från det som är funktionellt och företagsekonomiskt bäst. Det är i en mening en avart av ett demokratiskt ledarskap som grundar sig på att alla ska få komma till tals. I institutionella miljöer fungerar det någorlunda, men är däremot hämmande och passiviserande i marknadsorienterade verksamheter som är beroende av ett resultatinriktat management.

Ett typiskt politiskt beteende i ledarskapskulturen skiljer sig från ett handlingsorienterat bland annat genom att:

• Man har starkt fokus på beslutsfattande funktioner i verksamheten
  (man producerar beslut – hellre än bra)
• Rekrytering av chefer och övrig personal baseras på lydighet och representativitet före funktionalitet – det är viktigare att ”tänka rätt än att tänka fritt”
• Karriärvägarna går genom att känna rätt personer snarare än att besitta rätt kompetens
• Fokus ligger hela tiden på att komma undan med minsta möjliga risktagande för att inte äventyra den personliga positionen och statusen

Det talas sällan om det här. Det beror sannolikt på att politiskt beteende i dag inte kan mätas på ett enkelt och adekvat sätt eftersom det ligger dunkelt förborgat i den sociala strukturen inom organisationer. Problemet är dock reellt och högst närvarande i många verksamheter och skapar ineffektivitet, konflikter och vantrivsel på många arbetsplatser.

Detta är en verklighet på många arbetsplatser i dag. Den effektivitetsreducering som det politiska beteendet förorsakar skapar sämre förmåga att bemöta kommande finanskriser och lågkonjunkturer. Det är i alla avseenden ett samhällsproblem som måste tas på allvar och ledarskapskulturens utveckling borde vara ett högprioriterat område som alla organisationer borde ta itu med.   

Magnus von Stapelmohr, konsult på Hamrin & Partners