​Pandemin - ett slag mot världsekonomin, ett hårdare slag för de fattigaste

Både stater, företag och fattiga har en mödosam väg tillbaka efter pandemin. Låginkomst­länder får i vissa fall nedskrivningar av sina lån. Företag kan få statliga stöd. Men för dem som lever i fattigdom i låginkomstländer är hjälpprogrammen få. En tredjedel av befolkningen i långinkomstläder räknas som working poor. De klarade sig nätt och jämnt före pandemin och många har nu halkat ner under fattigdomsstrecket.

Enligt en aktuell studie i Uganda kommer 4,4 miljoner arbetare i den informella sektorn i små och medelstora företag se sin inkomst falla under fattigdomsnivån. Småföretagare är sårbara i många länder och särskilt i låginkomstländer. Hand in Hand i Kenya, som tränar och stödjer mikroentreprenörer i bl.a. sparande och lånande, genomförde i våras en studie som visade att ett av fyra coachade företag tvingats stänga och att inkomstbortfallet var nästan 70 procent.

Spelplanen har förändrats

I pandemins spår har småföretagen haft problem med att köpa insatsvaror, sälja produkter och transportera sig själva och sina varor. I vissa fall har marknaden helt försvunnit, särskilt för dem som sålde tjänster eller färdiglagad mat i storstäderna. Även om samhällen öppnar upp igen och restriktionerna lättar, så har spelplanen förändrats.

För många har besparingarna ätits upp. Skulderna finns däremot kvar. När efterfrågan av varor och tjänster sjunker blir det svårt att få ekvationen att gå ihop. Mikrofinansinstituten, MFIs, har 140 miljoner låntagare i låg­inkomst­länder, 80 procent av dem är kvinnor, de flesta lever på landsbygden. En sårbar grupp, som med social mobilisering, kunskap och tillgång till ett litet kapital kunde skapa sig en bättre tillvaro före pandemin.

Införda amorteringsuppehåll och nya digitala lösningar

Nu är både kunderna och instituten i fara. Den första reaktionen från MFIs var att låta kunderna slippa avbetalningar på lånen mellan 3 och 6 månader. Upp till 85 procent av låneinstituten har frivilligt infört amorteringsuppehåll och omförhandlingar, men än så länge är det inte särskilt många institut som har skrivit av lån.

Pressen börjar dock hårdna och instituten riskerar likviditetskriser. Andelen lån som har en betalningseftersläpning på minst 30 dagar har ökat med 40 procent. Samtidigt som andelen lån där betalningen släpar efter ökar, så minskar nyutlåningen. Mer än 2/3 av instituten har sänkt sin nyutlåning med hälften. Det urholkar institutens kapacitet och kräver nyorientering för att dra ner kostnaderna.

Omkring 40 procent av instituten har infört nya digitala plattformar för riskbedömning, försäkringstjänster och betalningssätt. Pandemin har tvingat fram nya tekniska lösningar i många delar av världen, så också för hantering av mikrolån i utvecklingsländer. Det gör att kostnaderna för hantering av många små låntagare minskar, en nödvändig rationalisering för att mikrofinansinstituten ska överleva Covid -19.

Back to business

Många givare går in stödjer instituten i svåra tider. Proparco är en utvecklingsfinansiell institution som ägs av den franska biståndsmyndigheten och privata aktieägare. De har nyligen gett kapitaltillskott till MFIs och hävdar att det är viktigare än någonsin att stödja aktörer som kan ge finansiella tjänster till fattiga. Det handlar om stödlån, men också försäkringar och sparhjälp.

Om entreprenörer och småföretagare ska kunna komma tillbaka – “back to business” – är lån viktiga för att de ska kunna köpa insatsvaror och komma ingång med verksamheten igen. Mikrofinansinstituten försöker överleva Covid-19 för att kunna stödja hundratals miljoner småföretagare, som står utanför vanliga banksystem, att komma upp på banan igen.