Kvinnokamp och köer

Det är något särskilt med flygplatser. Detta stim av människor – barn, unga och gamla som simmar runt i ett hav av längtan efter någon. De gråter, skrattar eller står i tyst beslutsamhet. Därför att de möter någon. Någon som får de att sitta timmar i flygplan, stå stelbenta i passkontroller och incheckningsköer. Ibland är denna någon förtäckt i en affärskontakt eller den som står framför i lunchkön. En människa som sitter bredvid på en internationell konferens eller en mormor i kassan där de köper sitt kaffe. En träff mellan två människor som ser varandra, som möts på riktigt. Ibland är det korta möten som varar i sekunder. Men ibland är det för livet i livslånga relationer. En relation är på väg att dö i det ögonblick man sluter mötas och inte längre ser varandra.

Det är nog därför jag hatar köer. Denna ständiga tävlan av att komma före och stå först. Man skall positionera sig, se till att ingen lucka finns som kan utnyttjas av andra. Man vaktar sin plats samtidigt som man alltid sneglar på kön bredvid. Går inte den om möjligen ännu snabbare? Allt detta medan irritationen växer. Vad sakta personalen jobbar. Vad är det för fel på människor som måste tjafsa så i kassan? Vänta lite, har hon verkligen tänkt hoppa in i luckan där framme? Fusk! Strukturella problem! Nu tänker jag byta kö!

Kvinnorörelsen i Sverige tenderar vara som en kö. Vi ser oss själva vänta i irritation på att det skall gå snabbare. Vi positionerar oss så att vare sig systrar eller bröder kommer före. Vi är misstänksamma och avundsjuka på kön bredvid. Vi ser strukturer och inte människor. Och framför allt ser vi inte varandra, vi möts inte. I stället för förväntansfulla flygsplatsmöten ignorerar vi varandra eller tittar med en kylig blick eftersom du nog inte hör till i min kö.

För att få stå i kvinnokampskön i Sverige finns en mängd olika kriterier. Du måste vara övertygad om könsmaktsordningar, det vill säga att det finns två olika köer baserad på kön. Du måste förstå att vägen till likabehandling går genom kvoterade bolagsstyrelser och föräldraförsäkringar. Med andra ord skall vi ha en statlig tjänsteman som står där framme och bestämmer vilken plats du skall ha i vilken kö. Du skall vara irriterad på den manliga kön bredvid som går snabbare och får bättre service. Du måste tro på heltidsarbete, att vakta din position på arbetsmarknaden. Och då gäller det att inte lämna sin köplats för att gå på toa.

Men vi mammor som tar med oss barnen platsar inte i kvinnokampskön. Blir barnet kissnödig precis innan du skall betala, är det bara att lämna sin plats och rusa iväg till toaletten. Ibland är de sjuka och då är det ingen idé att gå att handla alls. Och längst bak tycks vi hamna, precis efter lågavlönade sjuksköterskor som trampar och väntar att få handla klart så att de kan få några få värdefulla minuter med barnen där hemma.

Jag är övertygad om att vi måste se kvinnokampen som något mer än bara ett strukturellt köproblem. Är vi inte ocskå på en stor internationell flygplats, på väg åt olika håll? Ibland vill vi resa ensamma, ibland tar vi med oss hela familjen. Men vi är alla resenärer, med olika behov och mål med resan. De som reser med barn sitter oftast inte i business class och är rätt nöjda med det. Men syftet med att vi reser är att mötas, odla relationer och uppleva saker tillsammans. Tappar du ditt bagage hjälper jag dig så det kommer till rätta. Vi tävlar inte, utan hjälps åt. Och framför allt - på en flygplats platsar barnen så oerhörd mycket bättre än i en Konsum-kö.