Paulina Modlitba drivs av känsla

Paulina Modlitba är egenföretagaren som intresserar sig för hur människor förhåller sig till teknik, snarare än tekniken i sig. Hello World! fick chansen att träffa henne för att ställa frågor om hennes programmeringsintresse och höra hennes tankar om jämställdhet på universitet och i teknikbranschen. När vi frågade den mångsysslande Paulina om hur hon vill presentera sig berättar hon att hon drivs av känsla.

”Min historia om min karriär kan nog fungera ganska tröstande för många. Jag har nämligen aldrig haft en tydlig fem- eller tioårsplan, utan jag har alltid utgått från situationen jag varit i och utvärderat – vad trivs jag med och inte – och utifrån det tagit nästa steg. Vissa gånger har jag till och med låtit andra styra för att se i vilka projekt de vill ha mig och det har fungerat väldigt bra.”, berättar Paulina.

”Jag har älskat teknik och innovation sedan jag var liten, men det var absolut inte det enda jag var intresserad av. Jag har exempelvis alltid gillat att skriva. Jag lärde mig programmera lite själv när jag var liten och gick natur-teknik på gymnasiet. Trots det var det inte givet att jag skulle börja läsa på KTH.”

Hur kommer det sig att du fick upp ögonen för just programmering?

”Jag tror att det hjälpte att jag hade en pappa som var teknikintresserad. Vi fick en hem en gammal dator genom hans jobb som jag fick spela på. Sedan började han lära sig programmera och hade det som extrajobb, så jag tror jag blev inspirerad av honom. Jag fick även prova på programmering på gymnasiet och gick ett sommarprogram som Telia anordnade för att locka fler tjejer till IT där vi fick nosa på bland annat programmering.

Kickstartades något intresse i och med sommarprogrammet?

”Jag kommer faktiskt inte ihåg. Det var mer när vi fick Miniräknaren och det i instruktionen fanns exempel på vad man kunde programmera den till som jag blev riktigt nyfiken. Så jag programmerade en egen reseplanerare och kunde knappa in vilken tid jag gick från skolan för att planera den snabbaste vägen hem.”

Sedan blev det KTH och därefter MIT. Berätta mer om den resan!

”Att jag hittade till KTH var en krokig väg. Jag började på Handels först men kände mig inte riktigt hemma där och hoppade av redan efter två månader. Därefter läste jag etnologi. Sedan påpekade en kompis att det hade startats ett program på KTH som heter Medieteknik, så jag kollade in det och kände att det var precis för mig. Tvärvetenskapligt med journalistik, design och kommunikation kombinerat med programmering, fysik och den sortens ämnen, så det fick med alla mina intressen och jag flög som på rosa moln i fyra-fem år. Det var verkligen rätt för mig.”

”När det var dags för mig att göra exjobb testade jag att mejla en professor på MIT Media Lab och frågade om jag kunde göra mitt exjobb där. Efter lite mejlande fram och tillbaka hittade vi ett upplägg som fungerade. Så jag åkte över, blev kvar i tre år och gjorde en master och programmerade enklare robotar för att undersöka hur vi människor förhåller oss till tekniska prylar och gränssnitt som mer liknar oss än en mobiltelefon gör.”

Hur kommer det sig att du föll in på det spåret?

”Det är inte tekniken i sig utan hur vi människor förhåller oss till den som intresserar mig. Så jag gjorde research och hittade en grupp människor som undersöker just relationen människa-teknik. Sedan råkade de även hålla på med robotar, så det blev otroligt bra!”

”Jag har dock inte riktigt sysslat med det sedan dess, utan sedan jag kom hem 2008 och började jobba har jag mest jobbat strategiskt med affärsutveckling och innovationsfrågor. Inte så mycket programmering alls faktiskt. För fem år sedan ungefär sa jag upp mig från min dåvarande anställning och startade eget, där jag gjort lite av varje. Allt från att anordna konferenser, själv moderera och föreläsa om innovation, till affärsutveckling och PR. Jag jobbar 360 grader kan man säga.”

Hur har du upplevt jämställdheten genom din karriär?

”Jag undrar när jag blev medveten om att det behöver förändras, för jag har själv sedan barnsben umgåtts mycket med killar och är van i att verka i mansdominerade miljöer. Så jag har själv inte tänkt så mycket på det, även om det kanske låter konstigt. Sedan har jag på sistone förstått att jag nog verkat i ganska snälla miljöer. Jag har snuddat vid sammanhang på sista tiden där jag fått en känsla av hur det kan vara när det är riktigt illa, riktigt grabbigt och sexistiska skämt. Det har jag besparats från helt och hållet i de moderna bolag och företag jag verkat i.”

”Jag har däremot ofta i mina roller flaggat för att jag är redo för mer ansvar, framförallt ekonomiskt ansvar. Jag har haft högt uppsatta roller ganska tidigt, PR-chef, produktchef och så vidare, men jag har aldrig i någon av de rollerna haft något budgetansvar eller suttit i en ledningsgrupp vilket jag tycker säger en del. Så när jag sa upp mig för fem år sedan var det på grund av en viss frustration över att inte riktigt få det ansvar jag kände mig redo att ta.”

Tror du att det kommer ske en förändring i jämställdhetsförhållandet i tekniska utbildningar och i branschen?

”Det tror jag, men det måste ske från massa olika håll. Den största skillnaden tror jag man gör genom att uppdatera civilingenjörsutbildningar. Man har under många år frågat sig varför inte kvinnor söker till tekniska utbildningar utan att reflektera över att de kanske har designats av, och för, en viss sorts män, utifrån en viss bild av hur en ingenjör ska vara och plugga som behöver uppdateras. Nu börjar vi se att kurvorna ändras och att fler kvinnor söker in till utbildningarna.”

”Teknikföretagen har gjort en undersökning som jag tycker är väldigt spännande som jämför hur killar och tjejer förhåller sig till teknik och teknikutbildningar. Det intressanta där, som min personliga historia också bekräftar, är att tjejer ofta definierar sig som teknikintresserade men att det nästan alltid är kombinerat med andra intressen. Killar som intresserar sig av teknik är istället i större utsträckning utpräglat teknikintresserade, ’technördar’. Och det är det som är problemet, att civilingenjörsutbildningar är designade för ’technörden’. Ser man till hur samhället ser ut idag, där man verkligen måste kunna prata med olika typer av människor, förstå hur allting hänger ihop, förstå teknikens roll i samhället och kunna överskåda så mycket som möjligt – då måste man vara tvärdisciplinär. Det är den typen av utbildningar vi måste utveckla och erbjuda i framtiden, och jag är helt övertygad om att det kommer leda till att kvinnor i högre utsträckning söker till tekniska utbildningar och yrken.

Vad har du för tips till unga tjejer som just nu påbörjar sin utbildning eller karriär i IT?

”Ha inte för bråttom. Ge det några år och inse att om du tar den här typen av jobb och har det under ett par år, då kommer det bli mycket lättare att sedan få en viss typ av chefsroll. Tänk lite strategiskt, men ha framförallt tålamod. Det löser sig alltid! Du kommer komma dit du vill komma, även om det kanske inte är på det sättet du tänkt dig.”

”Jag vill också lyfta fram vikten av att reducera frustration. Med det menar jag inte att ge upp så fort man möter motstånd, men däremot har det hjälpt mig när jag försökt förändra min situation men känt att jag inte kommit till min rätt att gå istället för att stanna kvar. Att reducera det som gör dig frustrerad ger utrymmer för att bättre saker kommer in i ditt liv. Istället för att tänka vad jag ska välja till har jag fokuserat på vad jag ska välja bort, och då har de bra sakerna följt med.”

Vad är du mest stolt över i din karriär?

”Mitt mod. Jag har inte alltid sett det som mod, men jag har tagit knasiga beslut som att säga upp mig när jag varit gravid utan att ha ett nytt jobb att gå till och startat eget under småbarnsåren, som andra beskrivit som modigt. Jag vågar lita på att det löser sig oftare än det inte gör det.”

Vi behöver fler digitala stjärnor som Paulina Modlitba! Därför finns kombospår på Hello World! Sommarläger som fångar upp flera intressen på en och samma lägervecka. Hälften av lägerplatserna är alltid reserverade för tjejer.