I skuggan av Himalaya får plastavfall och skräp nytt liv

Plastavfall och nedskräpning är ett globalt problem som bara växer. Vi matas med bilder från stränder, världshaven och till och med från världens högsta berg, där avfall ansamlas. Vad gäller just nedskräpningen i Nepal har det i media mest handlat om problemen i Himalaya. Men i en liten by inte så långt därifrån hoppas man nu så ett frö till att börja se plastskräpet som en värdefull resurs, via ett examensprojekt.

I en prunkande dalgång 400 meter över havet ligger byn Katauti Khola. Bananplantor och torkande tvätt vajar i vinden mellan de utspridda husen och terrassodlingarna. På den vita strandbanken ligger färgglada forskajaker i solen och väntar på den turkosa floden, färgad av Himalayas smältande glaciärer i norr, och som blivit ett levebröd för många längs vattnets vindlande färd genom bergen. Enligt legenden har floden fått sitt namn Trishuli efter den treudd, trishula, som hinduiska guden Shiva körde in i de mäktiga massiven i norr, varpå tre källor uppstod och bildade denna heliga flod.

Denna rena miljö, fri från skräp och avfall, är tyvärr mer undantag än regel i större delen av världen. När vi i västvärlden nås av nyheter från Nepal har det ofta handlat om nedskräpning runt Mount Everest. Men eftersom Trishulifloden är landets populäraste flod för forsränning och vattenäventyr, och att vägen som följer bredvid knyter ihop landets tre största städer, så finns det en hel del turism och problem med nedskräpning även här.

I den lilla byn Katauti Khola driver det Malmöbaserade företaget Summit IL Academy både utbildning och affärsverksamhet i miljövänlig och klimatsmart tappning. De har redan skapat ett eget återvinningssystem, engagerat bybor att plocka skräp, och informerat om problematiken. Men går det att göra mer? Går det att hitta småskaliga lösningar att lösa nedskräpningsproblemet på lokal nivå? Går det att använda plastavfallet i och runt byn Katauti Khola som en resurs till att skapa nya produkter? Den frågan ställde Summit via Miljöbron och sökte expertis på området, och det var där den distansstuderande Marie Wallentin fick upp ögonen för projektet.

Skräp ska ses som en resurs och inte bara ett problem

– Jag var inne på Miljöbrons hemsida för att se om de erbjöd något intressant som examensarbete. Och efter att ha varit i kontakt med dem nappade jag direkt, berättar Marie som bor i Bern med Alperna bara några mil bort.

Tidigare i livet, innan Marie började läsa till miljöstrateg på Högskolan Kristianstad, hade hon gått textillinjen på en folkhögskola. Där skapade hon ofta nya plagg och prylar från material som andra klassade som skräp.

– Jag tror att det var den tanken som tilltalade mig, att inte bara se skräp som ett problem utan som en resurs, säger Marie, som även har en handledare från högskolan med erfarenhet från just Nepal.

Eftersom utbildningen till miljöstrateg var på distans redan innan pandemin har hon bollat mycket tankar och idéer med både handledaren och Summit via digitala möteskanaler. Successivt under examensprojektet har tankarna landat i att omsätta plastavfall till hantverk.

– Ännu är det mest teoretiska planer, men en av sakerna vi testar är en virkad tvålhållare till duschen. Från plastpåsar kan man göra ”plarn”, ett slags plastgarn, som sedan kan användas till bland annat att virka saker. Sedan har vi gjort enklare väskor genom att smälta ihop olika lager av plast till ett tjockare och mer tåligt material, vilket görs genom att man stryker på det.

– Visionen är att barn ska kunna skapa det de vill, inte något bestämt, så att de får med sig synsättet på skräp som resurs från tidiga år. Vi försöker fokusera på praktiska saker som man kan användas hemma.

Projektet ska ändra attityd hos framtida generationer

Marie refererar till hur barn på svenska förskolor exempelvis bygger bilar och gubbar från toarullar och höghus av mjölkpaket.

– Vi i Sverige är uppväxta med att pyssla med ”avfall”. Ändå är det många som inte ser vad man kan göra av olika avfallsprodukter. I Nepal är skräp något som traditionellt är de låga kastens uppgift att ta hand om, och man har ännu inte riktigt insett att det krävs en insats av alla för att en förändring ska kunna ske, förklarar Marie och fortsätter.

– Med mitt projekt vill jag kunna försöka så ett frö som kan inspirera och kanske så småningom ge ringar på vattnet i takt med att fler inser värdet och avfallet som en resurs. Och just skolan är en bra plats att börja med. Det är naturligtvis inte lösningen för hela problematiken, men det kan vara ett litet steg på vägen. I många mindre utvecklade länder är det socialt entreprenörskap som krävs för att få förändring eftersom myndigheter helt enkelt inte har kapaciteten.

Marie tror inte att det går att bli av med plasten helt, men att försöka se den som resurs i stället för skräp tror både hon och Summit är en av vägarna att gå.

– Summit har redan genomfört andra projekt för att minska plast så mycket som möjligt. Men de kan ju inte diktera vad andra invånare i byn ska göra. Information om refuse, reduce, recuse och recycle är det som kommer att vara viktigt, förklarar Marie som gillar känslan av att kanske kunna bidra med något positivt i ett litet hörn av jorden.

Samtidigt har det varit en stor utmaning att inte känna till regionen eller kulturen personligen. Och på grund av pandemin har hon inte heller kunnat resa dit för att bekanta sig med byn och dess invånare.

– Det är svårt att uppskatta vad som är rimligt då. Dessutom är det svårt att fördjupa sig på nätet och läsa in sig på dokument, eftersom nepali inte alltid ger så bra resultat via översättningssajter.

Till vardags jobbar Marie just med språk, då hon på deltid undervisar i svenska som främmande språk på en skola i Bern. Men när hon fyllde 40 kände hon en lust att sadla om och började fundera på möjligheterna på någon annan yrkesinriktning.

– Jag har alltid brunnit för miljön, från mitt första medlemskap i Världsnaturfonden på mellanstadiet fram till nu. I Sverige hittade jag denna distansutbildning som passade mig perfekt, eftersom jag inte kan flytta hur som helst på grund av barnen. Så ironiskt nog var det lättare för mig att studera i Sverige än här i Schweiz, skrattar Marie.

Text: Fabian Rimfors
Foto: Xenia Brundin och Marie Wallentin

Så tillverkar du plarn, garn av plast

Så här gjorde Marie Wallentin plarn, alltså garn av plast, som hon sedan virkade en tvål- och schampohållare av till duschen.

1. Ta en plastpåse eller plastförpackning, som denna toalettrulleförpackning.
2. Skär eller klipp plasten i smala remsor.
3. Klipp till en lång sammanhängande ”plarn-tråd”.
4. Rulla ihop till ett plarn-nystan.

>

Så tillverkar du nya påsar av gamla påsar med fuse-metoden

Så här gjorde Marie Wallentin nya väskor och påsar av gamla påsar, genom att smälta samman plast i olika lager, kallat fuse-metoden.

1. Lägg plast från påsar och förpackningar i olika lager för ett önskat mönster.
2. Stryk det plasten med strykjärn. Använd bakplåtspapper under och över plastgarnen, ungefär som när man stryker pärlplattor.