Krönika: Det opolitiska politiska partiet

Forskare, lärare och ledningsrepresentanter från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningarna TTELA och Bohusläningen. Den här gången är det Fredrik Sjögren, lektor i statsvetenskap och t.f. prefekt, som resonerar kring det nystartade partiet Folklistan och dess vilja att inte vara ett politiskt parti.

Tidigare i april lanserades det nya partiet Folklistan inför europaparlamentsvalet i juni. Parti och parti, förresten. Dess främsta företrädare framhåller ihärdigt att det inte är ett politiskt parti. Däri kan de väl ha rätt i sak, eftersom det tycks vara tanken att ge dess representanter stort utrymme för att driva sina egna linjer.

Utöver de spektakulära inslagen vid lanseringen, som helikopterfärder och toppnamn från två olika partier, leddes mina tankar till den västerländska kulturen. I denna finns idéen om den starke individen: ni vet han, för det är oftast en han, som ensam klarar skivan genom en genombrytande vetenskaplig upptäckt, en för mänskligheten allt förändrande uppfinning eller cowboyen som rider mot solnedgången efter att ensam ha tagit hand om något dussin skurkar.

Detta återspeglar sig även i synen på politik tror jag. Ensamspelaren, partilinjebrytaren, bråkstaken får gärna en aura av hjälte åtminstone i den mediala rapporteringen och vinner därtill ett stänk av sympati genom de åtgärder som vidtas emot honom eller henne av partierna: den vinande partipiskan, de offentliga åthutandena och hoten om uteslutning.

Parallellt ses ibland den direkta demokratin med dess fokus på individen, manifesterad genom folkförsamlingar (som i det antika Aten) eller folkomröstningar (ett inslag i vår tids demokratier) som den sanna och riktiga demokratin, i motsats till den representativa demokratin med dess grå kompromisser, dess ibland smutsiga spel för att vinna makt, dess partiväsen som ibland eller till och med ofta hindrar den individuella politikern från att driva exakt sin egen linje. Många av oss statsvetare är tveksamma till att skapa fler inslag av direkt demokrati i den representativa eller åtminstone inte övertygade om att det är den väg vi bör gå för att stärka demokratin.

Har nu Folklistan löst spänningen mellan direkt och representativ demokrati en gång för alla, genom att gå fram med en lista istället för parti, ha avskaffat partipiskan och ge representanterna frihet att rösta som de vill? Genom att, om man vill spetsa till omdömet, ha skapat ett opolitiskt parti? Jag tror inte det, utan jag tror att det är partiets mest grundläggande problem. Ett opolitiskt parti är en tulipanaros. Det finns flera exempel: liknande tankegångar fördes fram av Junilistan som även den ville samla företrädare över hela det politiska spektrumet.

Vi kan leka med tanken att Folklistan lyckas komma in i Europaparlamentet, genom att ett tillräckligt antal väljare gett det sina röster. Dessa väljare, åtminstone de flesta av dem, förväntar sig att dess ledamöter driver den linje partiet har sagt sig stå för innan valet. Är den linjen otydlig är det inte säkert att det underlättar för Folklistan: då har väljarna åsiktsmässigt en desto större bredd, där var väljare kan intala sig att partiet och dess representanter står för hens åsikter. Desto fler kommer att bli besvikna när representanter driver frågor man själv är emot eller vice versa.

Vare det hur det vill med Folklistan. Min poäng är egentligen för det första att den representativa demokratin kräver att de rent individuella uppfattningarna hos partiers representanter inte kan leda till att man röstar exakt hur man vill, eftersom systemet kräver att väljare i någon utsträckning måste kunna förutse hur partier agerar, och att detta också ligger i partiernas intresse eftersom de annars riskerar att bli straffade i nästa val.

För det andra och viktigare är det inte i första hand en fråga om individualism (den enskilde ledamotens vilja) och kollektivism (partimajoritetens vilja) utan om att partier navigerar mot den ena eller andra ideologin som åtminstone sätter gränser för vilken ställning det är rimligt att ta i fråga om förslag om samhällsutvecklingen. Man kan givetvis nå olika ståndpunkter i sakfrågor, även om man bekänner sig till samma ideologi och hamna i att en majoritet i partiet kör över en minoritet. Men den representant som anser en viss fråga vara viktig, eller som anser att partiet rör sig bort från dess ideologiska hemvist, kan lämna partiet. Det tycks dock vanskligt att inte alls ha en sådan överordnad idé för en organisation som väljare förväntas rösta på.

För det tredje undrar jag om inte det vore mycket bättre att vara tydlig med hur den representativa idén fungerar. Ulf Kristersson har fått mycket kritik för att det undslapp honom att han personligen hellre ville ha en 18-årsgräns för byte av juridiskt kön än en 16-årsgräns, trots att Moderaterna stod bakom det senare. Utifrån reaktionerna framstod det som en anomali i systemet att någon central person inte i varje detalj försvarade en kompromiss mellan flera partier. Men hellre ett erkännande av de kompromisser systemet kräver (och att man kanske rent personligen velat att det landat lite annorlunda) än att överge den representativa demokratin.

Och jag tror att den typen av ärlighet är bättre än tulipanarosor om vi vill stärka vår demokrati.

Fredrik Sjögren
Lektor i statsvetenskap och t.f. prefekt
Högskolan Väst

Publicerades i TTELA och Bohusläningen den 27 april 2024