Heléne Fritzon: Civilsamhället pressas orimligt hårt!

Artikeln publicerades först i Dagens Samhälle 9.8.2018.

Heléne Fritzon, migrationsministern, skrev nyligen på Facebook om de ensamkommande ungdomarna och den nya gymnasielagen. Inlägget 2 augusti fick 683 kommentarer. När hon i nästa inlägg 5 augusti förklarade vad hon menade fick hon drygt 1000 kommentarer. 

Den oordning och oreda som den tillfälliga asyllagen och de två gymnasielagarna ställt till med innebär en stor påfrestning på civilsamhället.

När hjälpare sitter och gråter, när de uttalar nästintill förbannelser över regeringen, politikerna och myndigheterna, då har det gått långt. När hjälpare får tigga pengar av andra hjälpare för att kunna köpa mat åt svältande ungdomar, då har det gått för långt.

Ungdomar som gått i skola och som omfattas av nya gymnasielagen står nu utan matpengar, utan bostad, utan plats i skolan. Därtill kommer kanske 4 000 som inte omfattas av lagen men ändå är kvar i landet. För varje vecka är det fler som hamnar i den här situationen.

Migrationsverket har hittills mottagit 6 300 ansökningar enligt nya gymnasielagen. Meningen var att de sökande snabbt skulle få inhibition i väntan på sitt beslut. För många dröjer beskedet. Migrationsverket har ingen tidsprognos för denna del av proceduren. Så länge som en ungdom inte fått inhibition kan hen inte få dagersättning från kommunen.

Även för många som fått inhibition dröjer det orimligt länge innan de får sin dagersättning. Alla kommuner har inte tagit fram en manual och socialsekreterarna vet inte vad som gäller. Har den tillståndssökande inte en vuxen som griper in är risken stor att hen aldrig får sitt bidrag.

Ungdomarna gråter av hopplöshet och är nära att ge upp. De har betyg nog att komma in på gymnasiet. Men blir de 19 eller 20 i år har kommunerna inga skyldigheter att ge dem gymnasieplats. Utan uppehållstillstånd kommer de inte in på de vuxenutbildningar som var tänkta för dem.

Snart börjar skolan.När ska det bli de ensamkommandes tur? Får de ens tillfälligt arbetstillstånd?

Ytterligare en osäkerhetsfaktor finns. Några ungdomar har fått rättelse av sin uppskrivna ålder. Domstolen anser att de var barn vid första avslaget. Då gäller inte nya gymnasielagen. Frågan är om den gamla gäller dem. Fler sådana ärenden kan väntas på grund av kritiken av de medicinska åldersbedömningarna.

De tiotusentals som finns nära ungdomarna – fadderhem, volontärer, idrottsledare, lärare, kyrkans personal – kan inte overksamma se på när ungdomarna går under. De hade sett fram emot en avlastning då åtminstone 9 000 av de cirka 14 000 ungdomarna skulle få matpengar och en skolplats.

Hjälparna tänjer sig nu till orimlighet – inte bara ekonomiskt. Många delar sin enrumslägenhet eller villa med ett par ungdomar. På nätterna får de lyssna till tunga historier. De ringer advokater, Migrationsverket, socialkontoret. De läser inlagor och paragrafer, lär sig något som de aldrig trott de skulle behöva. De jagar madrasser och sängplatser. Pengar samlas in och matdistribution ordnas.

Många vittnar om hur frågan om ungdomarnas väl och ve upptar dem nästan helt och hållet. Ett kollektivt upplevt svek, framför allt från Socialdemokratiska partiet men också från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, är uppenbart.

Vill regeringen omedelbart göra något åt situationen finns politiska medel: Ge tidsbegränsade uppehållstillstånd till alla som i Tyskland, pausa samförståndsavtalet med Afghanistan eftersom det inte efterlevs eller ta bort internflyktsalternativet i enlighet med UNHCR:s riktlinjer.

De här åren, från 2015 och framåt, kommer att stanna i samhällets medvetande mycket lång tid. Utlämningen av de 146 balterna 1946 sitter fortfarande som en tagg i hjärtat. Hur stort blir såret som orsakas av vår behandling av 23 500 tonåringar?

Media äger rätt att återge texten under förutsättning att det framgår var den först publicerades (Dagens Samhälle) samt författare (Ingrid Eckerman).