​Paris 2019: Bortom turisternas Champs-Elysées

Paris, bortom turisternas Champs-Elysées. Lera. Drivor av sopor. Plast, gamla kläder, rester av eldar, mer lera. Hundratals tält, sida vid sida.

Här bor välnärda ungdomar med märkeskläder, nyss anlända från Sverige eller Österrike, och slitna ungdomar med trasiga kläder, anlända från Turkiets eller Greklands flyktingläger, tillsammans med nedgångna missbrukare, herrelösa hundar, prostituerade och alkoholister.

Trafiken dånar några meter från tälten, tiggare och drogförsäljare ropar på uppmärksamhet. Alla delar på en vattenkran, för tandborstning, klädtvätt, kroppstvätt. Kön är lång, det är mycket lera som måste tas bort. På stängsel och provisoriska linor hänger tvätt på tork. Det stinker av bajs, rök, smuts och lera.

De flesta sover på dagarna, i skydd av dagsljuset. På natten kommer råttorna, heroinisterna, tjuvarna. Tältdukar slits eller skärs upp av ligister i jakt på värdesaker, så de unga ligger vakna och vaktar sina väskor och liv.

Killar kommer fram, berättar på felfri svenska att de har bott i Kalmar, Lidköping, Sundsvall. De har gått i skola, vissa har jobbat och betalat skatt i flera år, vissa har arbetsgivare som väntar på dem.
Nu är de här, bland råttor och lera.

Vissa har svenska familjer som har försett dem med ordentliga kläder och mobiler. Vissa har ingen hjälp alls. De äter gratismat som delas ut två gånger om dagen ett par hållplatser bort.

Alla väntar. A från Öland har väntat i tre veckor på att komma fram i Migrationsverkets telefonkö. Han undviker att ta i hand, då han bara har kunnat duscha två gånger på 20 dagar, men byxorna är nytvättade på tvättomaten i nästa kvarter.

F från Mariestad har bara varit här i två veckor, men hans tältkompis O från Vänersborg hade oturen att fingeravtrycken kom upp i Eurodacs databas. Nu måste han gömma sig i 18 månader innan han kan ansöka om asyl. 12 av månaderna har förflutit här, i leran.

J från Malmö väntar på bussen som kommer ibland och tar med folk härifrån. Nu har den inte synts till på tre veckor.

K från Uppsala levde som papperslös i Sverige i två år, men var till slut så rädd för gränspolisen att han kräktes upp allt han åt. Här är han trygg, säger han.

Alla väntar. Alla väljer leran framför att resa tillbaka till Afghanistan.

De som bor här bär på en säregen blandning av kärlek och längtan till Sverige, och enorm bitterhet och besvikelse mot det rika land som kastade ut dem till det här.

Och till slut finns bara en fråga kvar; en fråga som överröstar larmet från trafiken, tiggarna och drogförsäljarna:

Varför, Sverige? Varför måste unga driftiga människor vara här?

#skamligtsverige

Text och foto: Nella Bergström

Media äger rätt att återge texten, med angivande av författare och källa.