Ett äventyr till fjälls med tåg längs räls

Att ta sig till och från svenska fjällvärlden med tåg är både enkelt och en upplevelse. Therese som jobbar på Inlandsbanan gav sig ut med sin familj på ett äventyr från Stockholm, med sikte på Kebnekaises topp och sedan tillbaka till Östersund.

Vi kliver av i Kiruna efter en lång resa från Stockholm. Vi klev på redan på eftermiddagen dagen före och har nu haft tid för både middag, trevligt umgänge och en lång och rofyllt vaggande natt upp mot Norrbotten. Nu väntar bussen som ska ta oss vidare till Nikkaluokta där vi ska starta vår vandring. Solen skiner och vi är omgivna av peppade vandrare som likt oss troligtvis tänker klättra upp på Sydtoppen av Kebnekaise, (2095,6 m) Sveriges högsta berg.

Den första etappen är 19 km så vi börjar vandra med lätta fötter, även om packningen är tung. Vi har valt att inte bo på fjällstationen och har i stället tagit med oss tält och den utrustning vi behöver för tre nätter.

Landskapet omkring oss är fantastiskt! När vi kommer till den turkosblå sjön Láddjujávri så kan man välja att åka båt för att på det viset slippa några kilometer av vandringen. Vi väljer att göra det, mest för att glaciärsjön ser så vacker ut och vi blir inte besvikna.

Efter ytterligare några timmars vandring så är vi framme vid Kebnekaise fjällstation. Nu väntar ett stort äventyr. Nästa morgon vaknar vi tidigt och vi har tur med vädret nu också. Vi packar så lätt vi kan men det är svårt eftersom vi måste ha förstärkningskläder, vatten samt mat och kök med oss. Vädret kan skifta snabbt här uppe så det gäller att vara förberedd. Vi väljer den västra leden som visserligen är längre men som kan genomföras utan guide eftersom den inte går över glaciären.

Vår klättring upp på berget och sedan ned igen är 20 kilometer lång, beräknas ta ca 15 timmar och det är en total stigning på 1800 höjdmeter. Under den tiden funderar jag många gånger vad jag gett mig in på men något drar mig hela tiden uppåt trots trötthet och höjdrädsla - jag vet, vad gör jag på ett berg? Det är rullgrus, stora stenblock och mestadels känner jag mig som en bergsget men utsikten gör att det verkligen är värt det. När vi kommit ca 6 kilometer så gapar Kaffedalen framför oss, det är för övrigt här man ska fundera om man ska fortsätta eller vända. Vi ska nu klättra ner 200 höjdmeter bara för att sen klättra upp på andra sidan dalen och fortsätta upp mot toppen som vi ännu inte ser. Men efter åtta timmar så ser vi den, och det är verkligen en snötäckt glaciärtopp...

Vill du läsa hela Therese berättelse, kom de upp på toppen och hur såg resten av resan ut? Läs hela här