"Mer av samma" löser inte Sveriges misslyckade sexualpolitik

"Mer av samma" löser inte Sveriges misslyckade sexualpolitik

När ordföranden för den av regeringen tillsatta arbetsgruppen med målet att förebygga oönskade graviditeter i måndags lämnade sina förslag, var det "mer av samma" som var huvudbudskapet.

Trots att det svenska sexualpolitiska arbetet de senaste 15 åren har varit en veritabel katastrof, där antalet tonårsaborter har ökat från 4195 år 1995 till 7557 år 2008, en ökning med 80% i absoluta tal och med 44% räknat i aborter per tusen kvinnor i åldern 15-19 år, innebar inte arbetsgruppens rapport någon större kursändring från den rådande, misslyckade, sexualpolitiken.

Antalet klamydiafall bland tonåringar har under samma tid ökat med nästan 200%, enligt Smittskyddsinstitutets nyutgivna "Epidemiologisk årsrapport" för år 2008. Att uppskattningsvis 300 personer årligen avlider av olika cancerformer orsakade av det sexuellt överförda papillomviruset hpv, är oerhört tragiskt. Lika tragiskt är det att svensk sjukvård medvetet väljer att inte berätta för ungdomar om den stora risken för att bli smittad och konsekvenserna i form av de många cancerformer, som det förvisso ofta självläkande, men samtidigt också, som hiv och herpes, obotliga viruset, orsakar.

Arbetsgruppens mest kostsamma förslag, att "alla hormonella preventivmedel subventioneras för ungdomar och unga vuxna upp till 25 år i hela landet", med en egenavgift som "bör vara 200 kronor per år", kommer i bästa fall innebära att 70 miljoner kronor per år går upp i rök; i sämsta fall kommer i första hand klamydiatalen men kanske också aborttalen att stiga.

För vilka slutsatser drar utredningen av den kunskap som vi redan har om subvention av hormonella preventivmedel, vilka ju inte innebär något som helst skydd mot något sexuellt överfört virus?

• Vilka slutsatser drar man av 20 års erfarenhet av Västerbottens län, det enda länet i Sverige som aldrig subventionerat p-piller? De har den lägsta klamydiafrekvensen i landet och sett till de senaste tio åren en mycket lägre nivå av tonårsaborter än rikssnittet?
• Vilka slutsatser drar man av att Socialstyrelsens rapport: "Skillnader i kostnader mellan olika typer av preventivmedel" redan år 2006 konstaterade att "Något samband mellan subventioneringsgrad av p-piller och antalet aborter har inte kunnat påvisas."?
• Vilka slutsatser drar man av de 15 årens försök med dagen-efter-piller, vars enda existensberättigande var att sänka aborttalen (då de ju naturligtvis inte innebär något som helst skydd mot någon sexuellt överförd infektion) och där både aborttal och klamydiatal istället ökade drastiskt?

Redan 2002 konstaterade Tanja Tydén m fl. i artikeln "Trots lättillgängliga akut-p-piller sjunker inte antalet aborter", i Läkartidningen:

"En fråga man måste ställa är varför aborterna inte minskar trots sex- och samlevnadsundervisning, trots att det finns ungdomsmottagningar, trots tillgång till ett stort antal säkra och effektiva preventivmedel, trots subventionering av kostnader för preventivmedel till yngre och trots kostnadsfri rådgivning. Sedan mitten av 1990-talet har det dessutom funnits tillgång till akut-p-piller, som kan tas efter ett oskyddat samlag.

Sedan maj 2001 kan Norlevo köpas receptfritt på alla landets apotek, och förhoppningen var att fri tillgång till metoden skulle öka användningen och förhindra oönskade graviditeter."

Som statsepidemiolog Annika Linde skriver i förordet till Smittskyddsinstitutets nyutgivna "Epidemiologisk årsrapport 2008", har vi ett reellt problem:

"De sexuellt överförbara sjukdomarna är Smittskyddssveriges sorgebarn."

När regeringen presenterade propositionen "Nationell strategi mot hiv/aids", 2005/06:60, poängterades vikten av att koppla ihop det förebyggande arbetet avseende oönskade graviditeter med hiv/STI-preventivt arbete.

Den nu lagda idépromemorians huvudförslag med mer eller mindre gratis hormonella preventivmedel, helt utan skydd mot sexuellt överförda infektioner, kör nu över det mest framgångsrika länets STI-förebyggande arbete. Tyvärr innebär det att tusentals ungdomar helt i onödan kommer att få lida för sexualpolitikens ideologers prestige.

Troligtvis ligger inte lösningarna i "mer av samma" utan i en hälsosam självkritik med frågan "Vad har vi gjort för fel?".

Kommentarer lämnas av Ja till Livets ordförande Gunilla Gomér, 070-831 03 62 och generalsekreteraren Johan Lundell, som nås på Ja till Livets kontor; 018-12 71 09.

Bakgrund:

14 juni 2007, Propositionen "Abort för utländska kvinnor och förebyggande av oönskade graviditeter", (Prop. 2006/07:124)
http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/45/24/8b863358.pdf

14 juni 2007, Regeringsbeslut om att tillsätta en "Arbetsgrupp med uppgift att överväga hur arbetet med att förebygga oönskade graviditeter kan utvecklas bland vuxna, unga vuxna och ungdomar"

13 mars 2008, Regeringsbeslut om förlängning av uppdraget till 31 mars 2009

10 april 2008, Regeringen tillsätter Anders Milton som ordförande för arbetsgruppen, (S2007:D)
http://www.regeringen.se/sb/d/10474/a/102777

16 juni 2008, Sekreterare i arbetsgruppen anställs

24 februari 2009, Regeringsbeslut om ytterligare förlängning till 15 juni 2009

15 juni 2009, Idépromemorian "Bättre förutsättningar för det förebyggande arbetet" presenteras. S2008/3709/HS
http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/83/30/018247a0.pdf

Källor:

Epidemiologisk årsrapport 2008:
http://www.smi.se/upload/Publikationer/epi-arsrapport-2008.pdf

Tydén, Tanja m.fl. "Trots lättillgängliga akut-p-piller sjunker inte antalet aborter", Läkartidningen 2002
http://ltarkiv.lakartidningen.se/2002/temp/pda25757.pdf

Smittskyddsinstitutets klamydastatistik:
http://www.smittskyddsinstitutet.se/statistik/klamydiainfektion/

Socialstyrelsens abortstatistik (sökbar databas)
http://www.socialstyrelsen.se/Statistik/statistikdatabas/