DEN GLOBALA MEDELTEMPERATURENS UTVECKLING

Den globala medeltemperaturens utveckling under de senaste 150 åren visar en tydlig uppvärmning. I FN's klimatrapport dras slutsatsen att uppvärmningen under den senare hälften av 1900-talet mycket sannolikt är orsakad av människans utsläpp av växthusgaser, särskilt koldioxid. Sista hälften av 1900-talet är sannolikt den varmaste perioden under åtminstone de senaste 1300 åren.

Uppvärmningen är kraftigast i Arktis. Isens avsmältning minskar reflektionen av solstrålningen under sommaren vilket leder till en ökad absorption av solvärme och en förstärkning av uppvärmningen. Detta fenomen är speciellt för Arktis, runt Antarktis är förhållandena annorlunda. Antarktis är en kontinent, täckt av ett flera kilometer tjockt istäcke som inte smälter i första taget. De stora havsområdena på södra halvklotet bidrar också till att uppvärmningen där går mycket långsammare än på norra halvklotet.

Uppvärmningen kommer sannolikt att fortsätta. Hur kraftig den blir beror framförallt på vår framtida användning av kol, olja och gas. Om vi fortsätter att öka utsläppen av växthusgaser i samma takt som hittills kan jordens medeltemperatur stiga med 4 grader till år 2100. För vår del innebär det att Stockholm får ett klimat som liknar det vi har i Paris idag. Paris får ett klimat som motsvarar Medelhavsområdet idag och runt Medelhavet kan det bli ett ökenliknande klimat. Glaciäravsmältning i Himalaya kan ge stora problem med färskvattenförsörjningen i delar av Asien och en höjning av världshavens nivå med ca en halv meter ger översvämningar i tättbefolkade områden såsom Bangla Desh och Mekong deltat i södra Vietnam. Detta scenario innebär alltså allvarliga problem för stora delar av jordens befolkning. Klimatuppvärmningen behöver inte bli så kraftig som i detta scenario, lyckas vi minska utsläppen av växthusgaser i tid kan uppvärmningen stanna vid ett par grader och då blir konsekvenserna inte lika dramatiska.

Det hävdas ibland att klimathotet är kraftigt överdrivet och att den uppvärmning vi sett under slutet av 1900-talet enbart beror på naturliga orsaker såsom ändringar i solstrålningen. Denna förklaring har noga analyserats av klimatforskare och man har kommit fram till att den inte är sannolik. Ändringar av solstrålningens intensitet kan inte förklara uppvärmningen under slutet av 1900-talet och andra möjligheter såsom en koppling mellan ändringar i solens magnetfält, variationer i den kosmiska strålningen och molnbildning i atmosfären är mycket spekulativa. Allt detta diskutera ingående i den senaste klimatrapporten från IPCC (FN's klimatpanel), slutsatsen är att ökningen av koldioxidhalten i atmosfären är den mest sannolika orsaken till huvuddelen av uppvärmningen. Detta hindrar inte att naturlig variabilitet såsom El Nino händelser och andra cirkulationsfenomen kan ge tillfälliga upp- och nedgångar i den globala medeltemperaturen, den långsiktiga uppvärmningstrenden är ändå mycket tydlig.

Klimatforskningen är ett komplext ämnesområde där specialistkunskap behövs för att sammanfatta och dra slutsatser ur ett stort och ständigt expanderande forskningsmaterial. Man kan dra paralleller till det medicinska forskningsområdet, även här behövs specialister för att sammanfatta forskningen och komma fram till behandlingsmetoder som grundar sig på bästa tillgängliga kunskap. Ett tydligt exempel är tobakens skadeverkningar. Under flera år försökte s.k. oberoende institut i USA misstänkliggöra och förvanska de resultat som seriös medicinsk forskning kommit fram till och som övertygande visat att tobaksrökning är farligt. Vi ser liknande tendenser inom klimatområdet, vilseledande påståenden plockas upp av personer som av en eller annan anledning vill ge desinformationen vidare spridning.

Erland Källén, Professor Dynamisk Meterologi, KTH