Nyhet -
”Bevara Järle kvarn som småskaligt vattenkraftverk”
”Bevara Järle kvarn och damm i driftdugligt skick - inte bara som kulturminne utan även som ett småskaligt vattenkraftverk för grön och lokalproducerad elenergi”, skriver Peder Fries. Under flera år arrenderade han kvarnen som producerade uppåt 90.000 kWh per år - och han hade utvecklingsplaner för utökad elproduktion. Men då blev han uppsagd på order av Naturvårdsverket som är den juridiska ägaren av hela Järleåns natureservat.
Peder Fries som kraftverksmaskinst i Järle kvar.
”År 2001 råkade jag av en tillfällighet passera kvarnen och blev nyfiken. Tekniskt och teknikhistoriskt intresserad, som jag alltid varit, lånade jag nycklarna av Moa Rudebert på närbelägna Svalbo Krukmakeri och gick in. En (nästan) fungerade gammal anläggning: vattendriven mjölkvarn, kraftstation, komplett gammaldags damm i sten med spettluckor. Allt i en dramatisk ravin med uråldriga träd, valvbro, grunder till gamla masugnar, kolhus, hamrar och sågverk, gamla hus, blankt och forsande vatten m.m. Det mesta i bra och användbart skick. Helt fantastiskt!
Jag tog omedelbart kontakt med naturvårdsavdelningen på Länssstyrelsen i Örebro, vilka var förvaltare av reservatet. Där berättades det att, när man bildade Järleåns naturreservat, köpte man också in kvarnen. Inte i första hand för att naturreservatet behövde kvarnen utan för att säkra dammens och kvarnens bevarande. Omkring 1980 var det ett högt vattenflöde i Järleån, vilket skadade den då ganska slitna dammen. Detta blev uppstarten för en ganska rejäl upprustning av damm och kvarn, administrerad av Skogssällskapet och finansierad med AMS-pengar(?).
Därefter arrenderades kvarnen ut till Nilssons Kraft AB, som installerade en turbin och generator och producerade ca 40.000 kWh el per år. Allt i enlighet med den goda idén, att gamla kulturbyggnader bevaras bäst av att användas... Nåväl, Nilsson Krafts ABs skötsel av damm och kvarn var inte till Länsstyrelsens belåtenhet och arrendet sades så småningom upp. Den vidare skötseln av dammen övertogs av ett annat företag till betydande kostnader för Länsstyrelsen /skattebetalarna.
Arrenderade kvarnen för att återuppta kraftproduktionen
I det läget dök jag upp och erbjöd mig att arrendera kvarnen, på villkor att jag fick återuppta kraftproduktionen och sälja producerad el. Med mina meriter som elingenjör, egen företagare, hantverkare och teknikhistoriskt specialintresserad, så verkade jag vara ett svar på deras böner. Vi skrev ett avtal på att jag arrenderar kvarnen, sköter, underhåller, vårdar damm och byggnad, återuppbygger maskineri för elproduktion och malning och nyttiggör mig intäkterna på verksamheten. Länsstyrelsen positiva intresse och stöd för saken, har inte varit att ta fel på och det har följt mig hela vägen tills jag blev uppsagd på order av Naturvårdsverket i Stockholm, vilken är den juridiska ägaren av hela Järleåns natureservat.
Med eget arbete under några år återuppbyggdes så småningom kraftstationen med delar, som jag tillverkat själv, beställt på lokala verkstäder eller inhandlat från skrothandlare i Småland. Det var ett stolt ögonblick då de första kWh-timmarna matades in på det allmänna elnätet - särskilt för en elingenjör! Jag titulerade mig därefter kraftverksmaskinist och rekryterade dessutom en biträdande lokal dammvakt, båda bärande särskild skärmmössa i tjänsten. Därefter, under ett antal år, har Järle Kvarn levererat ca 80.000-90.000 kWh per år. Elkraft nog för att försörja Järle Stad och omnejd med grön, lokalproducerad elenergi och därmed upprätthålla en månghundraårig tradition att nyttja denna naturresurs till lokalsamhällets nytta. Av åns medelvattenflöde 10,4 m3/s, passerade endast en liten del, 0,4 m3/s, genom turbinen.
Till nyttan med den återupptagna elproduktionen i kvarnen, kan läggas att kvarnbyggnaden nu kunde användas som elektrifierad utställningslokal för konstalster under det årliga konstrundan "Ljusstråk" i Nora kommun. Den snurrande kraftstationen i källarvåningen tilldrog sig alltid stort intresse, särskilt av de manliga besökarna. När jag arbetade i kvarnen, mest sommartid, var den alltid öppen för allmänheten och besökarna var många. Det gav naturligtvis anledning till många intressanta tekniska frågor och diskussioner om hur kvarnar fungerar i allmänhet och den snurrande vattenturbinen i synnerhet. En teknologilärare älskar att svara på sådant! Många äldre besökare berättade dessutom om tidigare besök i kvarnen, ofta som barn, från tiden då den pågick mjölmalning.
Var på gång att bygga ytterligare en turbin
Uppmuntrad av framgången, föreslog jag så småningom Länsstyrelsen, om att bygga ytterligare en turbin för ökad elproduktion, som dessutom skulle underlätta en driftsättning av kvarnmaskineriet. Saken gillades av Länsstyrelsen och jag tog itu med att konstruera och tillverka ett ytterligare maskineri med ungefär dubbla produktionen; 200.000 kWh. Turbinen kom från Småland, remskivorna från Östergötland, stålet från Örebro och förzinkning skedde i Degerfors...
Totalt skulle alltså produktionen bli ca 300 000 kWh/år och ge intäkter som någotsånär skulle kunna täcka seriös drift och underhåll. Till detta kunde det komma intäkter från malning och mjölförsäljning. Jag såg fram emot en kommande pensionärstid som maskinist och mjölnare...
I full drift skulle anläggningen förbruka ca 1,5 m3/s - dvs ca 15% av medelflödet. Det skulle alltså finnas mycket gott om vatten för fiskvandringar minst 10- 11 månader om året, något som alltid varit det normala vid denna damm.
Någon månad efter det mesta av metalldelarna baxats in i kvarnen (flera ton), kom från Naturvårdsverket en mycket överraskande uppsägning av arrendet, med tre års uppsägningstid. Naturligtvis avbröt jag omgående alla vidare byggnationer och meddelade mina protester och anspråk på ersättning för nedlagt arbete på underhåll, dammskötsel och byggda maskiner. Efter domstolsförhandlingar beviljades så småningom ett kontant skadestånd/ersättning, dock med en betydlig förlust för min verksamhet.
Tilldelades Wennströmsplaketten
I denna dystra situation förekom dock en upplyftande episod. Mycket överraskande, tilldelades jag "Wennströmsplaketten" av Stiftelsen Örebro Tekniska Museum, ur Landshövdingens hand vid Örebro Tekniska Förenings årsmöte 2016 "För mitt mångåriga engagemang för Järle kvarns historia och framtida utveckling sam förmåga och vilja att levandegöra teknikhistoria för både gammal och ung i kulturmiljön runt Järle". Vaa - äntligen har jag lyckat göra något rätt här i livet... tänkte jag.
Så till slut en dag gick jag ner till kvarnens källarvåning, lyssnade för sista gången på det spinnande ljudet från turbin, remskivor och generator. Allt lät som det ska. Sen tryckte jag på stoppknappen, kopplade bort kraftstationen från nätet, tog några bilder, låste ytterdörren. Några dagar senare överlämnade jag nycklarna till Länsstyrelsens tjänsteman tillsammans med en muntlig instruktion hur dammen skulle skötas, enligt de skötselföreskrifter som Länsstyrelsen meddelat tidigare kvarnarrendatorer. De verkar inte gälla längre med tanke på hur dammen har skötts på senaste åren.
Till sist några argument för att bevara Järle Kvarn och damm i driftdugligt skick:
- Man skall alltid bevara en del av våra kulturhistoria i byggnader, anläggningar och föremål. I Bergslagen skall särskilt vår industrihistoria vårdas. Detta ger oss perspektiv på livet och samhället. Småskalig vattenkraft är en del av historien i sig själv förutom den självklara nyttan med el-energin.
- Järle Stad är en ovanligt vacker, pittoresk, intressant och "kompakt" plats, väl värd att besöka. En vacker damm, med fungerande kvarn, gärna med försäljning och fungerande kraftstation till beskådande, skulle naturligtvis öka dragningskraften. Platsen drar redan många besökare och med framtidens större turism, finns här underlag för mer lokal besöksnäring.
- Naturvårdsverkets förslag är en skandal. Det finns mycket goda möjligheter att behålla damm och kvarn och ordna lämpliga fiskvägar i det befintliga sidoutskovet. Om Naturvårdsverket inte kan ta sitt kulturhistoriska ansvar, anser jag att verket bör överlämna ägandet till någon annan huvudman (kommunen, regionen, stiftelse, förening e.dyl.)
För småskalig vattenkraft finns dessutom följande argument:
- Småskalig vattenkraft är uthållig. Den tar inte slut. Vid Järle Kvarn och på andra ställen i Järleån har det förekommit dammar, vattenhjul och turbiner i minst 300-400 år, till stor nytta för det omgivande samhället. Rätt hanterat, kan det fortsätta så 1.000 år till.
- Småskalig vattenkraft är miljövänlig. Den producerar t.ex. inte radioaktivt avfall, koldoxid eller svavelnedfall. Livslängden på maskineriet är/kan göras nästan oändlig. Rätt hanterat, kan den med små uppoffringar säkerställa biologisk mångfald och skydd mot invasiva arter.
- Småskalig vattenkraft, nära förbrukarna, minskar förlusterna i den långväga överföringen från en vattenkraft i Norrland eller kärnkraft i södra Sverige. Härmed sparas ca 5-10 % förluster. Mikro-producent får extra betalt för att man minskar dessa förluster.
- Småskalig vattenkraft med sina turbiner, transmissioner och generatorer bidrar med "svängmassa", vilket ökar stabiliteten i elnätet. Solceller och vindkraft gör det inte.
- Småskalig vattenkraft minskar sårbarheten på elnäten och samhället. Snabbare återuppbyggnad vid elavbrott och ökande möjligheter till ö-drift. Järle Kvarn har en regulator, som möjliggör ö-drift.
- "Lite el är mycket bättre än ingen el alls."
- Småskalig vattenkraft med vidhängande dammar och vattenmagasin, kan vara till nytta vid torka och bränder, och vidare kan höga flöden minskas och låga flöden ökas. Ofta kan vattenytor skapade av dammar ha ett skönhetsvärde.
- Även en omodern kvarn kunde mala mjöl för 40 år sedan. Var mal vi vårt mjöl nu för tiden om det skulle behövas?
- För rätt person(-er) medger en produktion av 300.000 kWh/år en blygsam men "samhällsnyttig" drift av Järle kvarn. Vi behöver mer småföretagsamhet på landsbygden.
Peder Fries (Vretstorp) - fd kraftverksmaskinist i Jörle kvarn
