Kärlek och traditionsmix - bröllop med blandade kulturer.

Det är dags för familjen från Sverige och Gambia att planera bröllop och de vill naturligtvis att bådas kulturer skall synas i firandet. Så när frågan ställdes var det inget svårt uppdrag, säger Laila Duran, tyghandlare, skräddare och fotograf. Vi har mängder av förlagor där vi kan låta oss inspireras av folkdräkter till bröllop och fest.

Hur börjar processen, hur tänker du?

- Jag börjar med att titta på färgerna. Gambias flagga är röd, blå och grön och jag ser till att alla har något i dessa färger på sig. Svenska tyger har jag tillgång till i massor efter som jag arbetar med att rekonstruera tyger från historiska samlingar, både tryckta tyger, kattuner, och mönstrat siden. När valen av tyger är gjorda, gör jag en översikt över hur dräkterna kan se ut och vilka tillbehör som skall ingå.

Vad är det för tillbehör och hur väljer man det?

- Om vi börjar med bruden så är det några detaljer som är gemensamt för hela Norden. Först är naturligtvis brudkronan. En riktig krona kan man antingen låna eller hyra från den församlingen man gifter sig i eller så kan man göra en egen. Kronan på bilden har jag gjort genom att klippa i mässingsplåt och pyntat med pärlor, stenar och tygblommor. Man kan även göra krona av metalltrådar och trä på pärlor och allt fint man kan hitta, så som man gjorde förr. Vill man dekorera ytterligare kan man fästa långa blommiga sidenband bak på kronan och låta dessa bli ett vackert blickfång under själva vigselakten. Det var så man gjorde innan vi började använda brudslöja.

Förutom blommor kring kronan så har hon tygblommor på brudkragen. Detta tillbehör är just som det låter, en lös krage, klippt som ett U, kantad med spetsar och dekorerad med så mycket blommor och bling man kan hitta. Kragen fästs med nålar eller spännen på livstyckets axelband. Den som vill göra en egen skall komma ihåg att förr arbetade man efter devisen "more is more".

Hennes blommiga kjol i mönstret KULLA är det kanske många som känner igen. Detta kattuntryck förknippas än idag med flera av våra kända svenska folkdräkter. De original vi utgått från för att trycka tyget är en flickmössa med röd botten från Bjuråker tillhörande Skansens Klädkammare. Den gröna listen eller fållen längst ned på kjolen är en blinkning till den gröna färgen som tas upp i killarnas klädsel. Det röda livstycket är sytt efter samma mönster som livet till Leksandsdräkten. Hon har en vanlig särk eller blus, men valde ett småblommigt 1800-talstyg i stället för den traditionella vita. Runt handlederna har hon stickade handledsvärmare med vita pärlor.
Många av dessa mindre tillbehör är något som familj eller vänner enkelt kan tillverka och på så vis ge gåvor som blir extra personliga till brudparet.

Finns det mer tillbehör man kan göra själv som brud?

- Javisst. Det är fortfarande tradition i stora delar av Norden för gifta kvinnor att bära bälte med silvermaljor på. Bältet var en statussymbol och kunde tillsammans med övrigt dräktsilver visa familjens välstånd. Det är ofta av rött kläde eller skinn och här har jag klippt ut rektangulära plåtbitar och sytt fast runt hela bältet. Spännet mitt fram är från en norsk bunad (folkdräkt). I bältet hänger sidensjalen och var man rik kunde det bli flera stycken. Mycket färg skulle det vara och ingen hade hört talas om att matcha färgerna. Faktum är att om man är lite ängslig i färgvalet så försvinner mycket av charmen med den folkliga stilen. Det enda som är gemensamt för de flesta folkliga brudklädslar är att förklädet är vitt som symbol för renhet. Det tillhör det som kallades "högsta rangens klädsel", d v s kläderna som bars vid bröllop, barndop och begravning.

Men barnen då, hur har du tänkt här?

Laila skrattar. - Ja här blir det ju mest att inte göra allt som far genom huvudet. Det får bli färgerna som får tala här. Västarna är i handvävt ylletyg liknande det som används till folkdräkter för herrar. De är handsydda, fodrade med linnetyg och har dubbla rader metallknappar och stolpfickor enligt tradition. Byxorna är av 1700-talsmodell, det är det vanligaste när det gäller byxor till folkdräkter, har jag sytt i kattun (tryckt bomull). Här har vi alltså de gambianska färgerna, rött och grönt i västarna, blått och grönt i byxorna och till detta har de fått kilmössor, ett plagg som bars av både barn och vuxna. Dagen till ära har de vita linneskjortor och fina sidenhalsdukar knutna om halsen.

Och den minsta då som är en kille, har han på sig klänning?

Ja, han har på sig en "barnklänning", en kolt som användes både för pojkar och flickor. Detta är ett mycket praktiskt plagg. Ända tills barnen blev "torra" och kunde använda vuxenmodell på kläderna hade de på sig kolt. Det är lätt att byta blöjor och så kunde koltarna läggas ned på längden i takt med att barnet växte.

Och här har vi brudgummen. Hur har du tänkt med hans klädsel?

- Det är i princip samma som med pojkarna, han skall ha rätt färger och tillskärning av kläderna följer svensk tradition. Vi valde rödgult sidentyg rekonstruerat från Berchska Samlingen på Nordiska Museet till västen i sen 1700-talsmodell. Blå byxor och grön sidenhalsduk. Som en egen detalj och minne av dagen broderade jag manschetter med dag, månad, år och deras initialer. Man kan även brodera en kudde som ringarna läggs på under vigseln om man vill ge ett fint minne till brudparet.

Om det inte är sommar och sol, vad finns det för ytterplagg man kan ha då?

Här ser du brudgummen i en jacka som kallas jerk. Den är sytt av kläde, d v s tjockt ylletyg och är kantad med bomullstyg och läder.
Jackan var vanlig i delar av Dalarna och användes ofta som vardagsplagg. Hatten som är ett måste vid högtid har vävda band och toppor, garnbollar, som dekoration. Bruden kan ha en cape eller tjock sjal på om det blir kallt.

Vad kallar du dessa plagg då, är det folkdräkter?

- Nej, det är inte folkdräkter, jag kallar det festdräkter. Jag använder mig av mönster, material och tekniker som när man syr folkdräkt, men plaggen är sammansatta och har färger som inte överensstämmer med någon ort eller landskap. Jag själv är inte född i Sverige och har ingen anknytning till någon ort annat än Stockholm, där jag vuxit upp, så jag skulle inte vara bekväm att bära en folkdräkt från Skåne eller Dalarna även om jag tycker de är väldigt vackra.
- Jag älskar tyger, tradition och historia och detta är mitt sätt att använda allt det som inspirerat mig genom åren och få göra något personligt som påminner oss om var vi kommer ifrån, oavsett varifrån det är.

Fler bilder finns på www.lailaduranphoto.com och tygerna kommer från www.durantextiles.com



Användarvillkor. Licensen för användning av dessa bilder utgår 2024-06-21

Bilderna får endast användas i syfte att marknadsföra fotografen Laila Duran eller bildbanken www.lailaduranphoto.com

... får inte användas ur sitt sammanhang och syfte att informera om den nya plattformen www.lailaduranphoto.com eller om de historiska tygerna hos www.durantextiles.com

Bilderna får inte manipuleras, men texten kan skrivas om vid behov. Välkommen att söka mer information på bildbankens startsida.