Vem sa att det här med ledarskap är enkelt?

Måhända är jag den enda föräldern i världen som då och då hamnar i konflikt med sina barn, där min önskan och deras önskan om vad de för stunden ska sysselsätta sig med skiljer sig en aning åt. Inte minst sker detta vid de vardagkvällar där jag vill att de ska göra sina läxor och de hellre vill leka med sina kompisar, spela dataspel, titta på tv eller något annat. Beroende på vilket tålamod jag har just för tillfället så tar sig mitt ledarskap i dessa situationer en aning olika intryck. Om jag är trött (inte helt ovanligt tillstånd på vardagkvällar) tenderar jag att hemfalla åt den snabba lösningen, nämligen att erbjuda dem en muta för att göra sin läxa. Det kan till exempel vara att de får stanna uppe längre på kvällen, att de får äta en glass fast det är mitt i veckan, eller att de får gå på bio till helgen. Detta fungerar alldeles utmärkt just då i stunden. Bara mutan är tillräckligt attraktiv så är de allt som oftast villiga att underkasta sig lidandet i att inhämta värdefull kunskap som de kommer att ha nytta av i sina liv.

Mutor vore ett alldeles förträffligt sätt att hantera dessa intressekonflikter om det inte var för det enkla faktumet att den mänskliga hjärnan har en enastående förmåga att forma minnen! Har man en gång blivit belönad för att göra sin läxa så kommer detta minne att poppa upp som ett brev på posten nästa gång det är dags att utföra en liknande uppgift. Ur detta följer tämligen självklart ett försök att än en gång erhålla en belöning för den insats man är ombedd att utföra. Om framgångsreceptet förra gången var att lägga sig på golvet och skrika och gorma så faller det sig rätt naturligt att göra detsamma även denna gång, och har man som ledare vid ett tidigare tillfälle funnit en snabb godtagbar lösning medelst en enkel muta så ligger det nära till hands att anamma samma metod ånyo. Inom kort har man (läs jag) hamnat i ett självbevarande mönster av kohandel där läxläsning har försetts med en prislapp.

Det största problemet med vår fantastiska hjärna är dock inte att den memorerar saker. Det är att den hjälper oss att förstå saker, till exempel vårt eget beteende. Dessutom är den en smula lättköpt i detta avseende, vilket får till följd att den har en tendens att nöja sig med första bästa motiv som någorlunda väl förmår att förklara vårt handlande. Finns där ett yttre motiv tillgängligt (till exempel belöning för att läsa läxa) så är det såklart snabbt och smidigt att ta till, varpå hjärnan kan återgå till att tänka på andra saker. Nu ska vi inte klanka ner allt för mycket på våra hjärnor, för det ska sägas att de är tämligen lojala trotjänare till de förklaringar som de en gång gett till ett beteende. Har de en gång slagit sig i lag med en yttre förklaring till ett beteende så går de inte gärna med på att utföra beteendet om inte ”kompisen” får följa med (läs om de inte får en belöning). Med andra ord, tack vare belöningarna så sker en gradvis externalisering av den upplevda orsaken till beteendet, och förser oss med en alltmer utpräglad yttre motivation. Pang bom så har jag i handling åstadkommit raka motsatsen till det som jag predikar till alla som är villiga att lyssna. Vem sa att det här med ledarskap är enkelt?

Stefan Söderfjäll