Visionen om visionen

Många organisationer, föreningar och grupper arbetar inte med visioner eftersom man anser det för abstrakt och idealistiskt. Andra jobbar med det men lägger inte ner det arbete som krävs för att verkligen få ut syftet med det. Visionen stannar där ofta som ett par vackra meningar i en pärm inklämd mellan andra pärmar i vd:s eller styrelseordförandes bokhylla. När jag är ute och föreläser så brukar jag ibland fråga ifall man har någon vision på sin arbetsplats, i sin förening, i laget etc. och får då ofta svaret att: ”Ja, vi har en vision”. Jag brukar då be dem att berätta om visionen vilket ofta besvaras med: ”Jag kommer inte riktigt ihåg den just nu, men vi har den nedskrivet på kontoret. Den sitter till och med uppsatt på väggen där.” Jag svarar då alltid: ”Ni har således ingen vision”. En vision är inte något som sitter uppsatt på väggen eller i en pärm. En vision sitter fast förankrad i folks hjärta och hjärna och styr all den dagliga verksamheten. Den beskriver hur det ser ut i den organisation, avdelning, grupp etc. där det ideala tillståndet råder. Den beskriver vad människor gör, vad de säger, hur de behandlar varandra, hur de känner sig, vad de tänker, vad de presterar, hur de uppfattas av andra och vilket rykte de har. Eftersom den utgår ifrån uppfattningar om det ideala, om det moraliskt korrekta och eftersträvansvärda så är visionen, till skillnad från konkreta målsättningar, förankrad i de grundläggande värderingar som råder. Konkreta målsättningar bör därför vara sprungna ur visionen och bör formuleras som ett sätt att mäta hur man närmar sig visionen.

Risken med att enbart arbeta med målsättningar, utan hänsyn till värderingar och visioner, är att målen inte blir tillräckligt starkt motiverande. Ett exempel är styrelsen för ett företag som presenterar målsättningen att öka omsättningen med 30 procent kommande år och med ytterligare 30 procent under den kommande treårsperioden. Dessa mål anger naturligtvis färdriktningen och gör att människor får klart för sig vad de ska göra om dagarna, men de skapar inte motivation och drivkraft. Tro mig, personalen flyger inte upp ur sängen om morgnarna med sprittande iver och entusiasm för att öka omsättningen med si eller så många procent eller göra en vinst på si eller så många miljoner kronor. Grovt sett kan man säga att visionen svarar på frågan vad och varför medan målsättningar svarar på frågan hur. Nietzsche formulerade en gång följande visdomsord: ”Den som har ett varför att leva uthärdar nästan varje hur". Detta citat kan direkt härledas till skillnaden mellan visioner och mål såtillvida att medvetenheten om varför (visionen) man vill uppnå specifika och konkreta målsättningar (siffror, procentsatser etc.) skapar den nödvändiga drivkraften hos individer att anstränga sig för dessa mål.

Det som är en aning förvånande med att organisationer och arbetsgrupper i så pass liten utsträckning arbetar med visioner är att visioner i sig är något som är så naturligt och något som mig veterligen alla människor ständigt använder sig av när det gäller hur man ser på sitt eget liv. Alla människor har tankar om hur de vill leva sitt liv, vad de vill uppleva, hur de vill vara, var de vill bo, vad de vill syssla med och hur de vill bli uppfattade av andra. Dessa föreställningar, privata visioner, utgör en väsentlig del av vår drivkraft och motivation och påverkar de val vi gör i livet och vilka mål vi sätter upp. Trots att detta är så naturligt så verkar det som att drömmar och ideal ofta blir förbjuden verksamhet så snart man kliver in i styrelserummen, där de enda godkända valutorna är diagram, siffror, tabellplaceringar och titlar. Nu menar jag inte att resultat inte kan ingå i en vision. Tvärtom, resultat kan ingå som en viktig del i en vision, men där målen enbart stannar med att beskriva vilka resultat man vill uppnå så beskriver visionen syftet och poängen med att uppnå dessa resultat.

Det hela kan tydliggöras med ett enkelt, och för många människor välbekant, exempel. Låt säga att en person är missnöjd med sin kropp och önskar gå ner i vikt. Det kan vara för att förbättra sitt utseende, få en bättre hälsa eller för att orka mer och bli piggare. Målet i detta fall skulle kunna vara att gå ner från, låt säga 95 kilo till 80 kilo inom en ettårsperiod. Detta hjälper personen att veta hur mycket han eller hon får äta och hur mycket som kanske måste förbrännas genom träning. Målet i sig är egentlig relativt meningslöst eftersom det enbart hänvisar till en siffra som är sprungen ur ett antagande om att detta kommer att leda till en vackrare kropp, bättre hälsa och bättre fysik (visionen). När personen tittar sig i spegeln så är det knappast 15 kilo som väcker drivkraften till liv utan snarare missnöjet med vad man ser eller fantasin om de framtida rutorna på magen eller de nyinköpta kläderna som sitter bättre än idag. Att enbart kommunicera målsättningar utan att hänvisa till visionen riskerar göra att målen inte blir de motivationshöjare de avsetts av vara. Som ledare så vill man naturligtvis att ens grupp ska må bra och prestera bra och då kan kommunikation av visioner vara ett medel som bidrar till detta. När man tränat chefer i detta så har man funnit att detta också förbättrat prestationen (Howell m fl., 1989; Kirkpatrick m fl., 1996; Hunt m fl., 1999) jämfört med att bara kommunicera det mätbara målet.

Stefan Söderfjäll