Mellanchefen – förbisedd resurs

Mellanchefer är en viktig, men förbisedd, resurs i organisationers och företags utvecklingsarbete. De ges ofta litet eget handlingsutrymme. De förväntas förverkliga centrala direktiv snarare än att utveckla det som vore viktigast i deras egen lokala verksamhet. Kjerstin Larsson följde ett projekt som handlade om lärande på arbetsplatsen inom vård och omsorg. Hennes syfte var att hitta vilka faktorer som stödjer respektive försvårar ett hållbart utvecklingsarbete. - Jag blev gradvis medveten om chefernas centrala betydelse, sade hon. Hon fortsatte därför med att intervjua chefer inom kommun och landsting om kritiska händelser i deras ledarskap, som inneburit en förändring. Dessa har hon sedan analyserat. Hon disputerar nu i sociologi. Hon ser mellancheferna som en viktig resurs i allt utvecklingsarbete. - De är gränsöverskridare, säger hon. De ska omsätta ledningens direktiv i praktiskt arbete, men de kan också föra upp kunskap i organisationen, och hjälpa politiker och högre chefer att förstå den vardagliga praktiken och de problem som kan finnas där. Ofta fungerar denna kommunikation dock bara i en riktning, uppifrån och ned. Mellanchefer arbetar med att utveckla verksamheten utifrån centralt tagna beslut. Dessa beslut tar dock inte alltid hänsyn till de faktiska utvecklingsbehoven i verksamheten, utan kan styras av helt andra saker. - Ofta vill ledningen att man ska jobba med frågor som är ”inne”, ledningen styrs av trender och ser inte alltid det som verksamheten är beroende av. Och utan stöd uppifrån är inget utvecklingsarbete möjligt, konstaterar hon. En annan central faktor är de anställdas delaktighet. - Det gäller att jobba med varje enskild medarbetare, att se varje människas resurser. Men då får det inte vara för stora grupper, en mellanchef bör helst inte ha fler än 30 anställda under sig. Mellancheferna behöver också få inspiration utifrån. Horisontella nätverk är viktiga. Där kan de på neutral mark ventilera sina frågor med andra i liknande positioner. De måste också ha en egen förändringskompetens, kunna jobba parallellt med drift och utveckling, ha visioner och egna idéer och samtidigt vara strukturerade. Med en kärv ekonomi blir utvecklingsarbete också svårare att bedriva. Men det är inte omöjligt. - Om allt annat stöd fungerar går det att åstadkomma ett hållbart utvecklingsarbete även i tider av besparingar, säger Kjerstin Larsson som har hittat flera sådana exempel i sin studie. Kjerstin Larsson disputerar den 22 februari. Avhandlingen heter ”Mellanchefer som utvecklar – om förutsättningar för hållbart utvecklingsarbete inom vård och omsorg”. Hon nås på telefon 0706-780321, e-post: kjerstin.larsson@liu.se