EU-kommissionens ordförande har blivit mäktigare

Ett decennium av kriser i omvärlden har gjort EU-kommissionen allt mer drivande i den europeiska säkerhets- och utrikespolitiken. Inte minst dess ordförande har fått en större roll när det gäller att fatta snabba beslut. Det visar forskning av statsvetaren Calle Håkansson.

–Ursula von der Leyen är definitivt den starkaste rådsordföranden sedan Jacques Delors på 1980- och 1990-talen. Det har också varit en ambition under de senaste åren att kommission skulle bli mer geopolitisk, ta mer initiativ i frågor som berör försvars- och säkerhetspolitik, säger Calle Håkansson, doktorand i global politik vid Malmö universitet.

Samtidigt visar hans forskning på en dynamik mellan mellanstatlig- och överstatlig nivå, och att det fortfarande är stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet som ger kommissionen och andra organ en impuls att agera. Ländernas ledare ger de politiska riktlinjerna, men de är ofta beroende av andra för att ta fram lösningarna. Kommissionen trycker då på med idéer och processer som ofta leder till mer gemensamma ramverk, menar Calle Håkansson.

Traditionellt staternas område
Utrikes- och säkerhetsområdet har traditionellt setts som medlemsstaternas politikområde. Men på senare tid har rådet och andra EU-institutioner sett vinster i att samordna politiken på olika områden. Bakgrunden hittar Calle Håkansson i kriserna det senaste decenniet: annekteringen av Krim, Covid 19 och nu kriget i Ukraina. Unionen har visat sig vara mer motståndskraftig och enig än vad flera förutspått.

–Vid Covidkrisen tog man beslut om gemensam upphandling av vaccin och gemensam upplåning. Sen kom det starka svaret på det ryska anfallskriget mot Ukraina. En stor anledning till att man tagit dessa beslut skulle jag säga är kommissionens mer geopolitiska roll inom unionen som pådrivare, säger Calle Håkansson.

I studien lyfter han två exempel där kommissionen tagit initiativet: det första är sanktionspolitiken mot Ryssland där kommissionen tog en mycket större roll i att utveckla sanktionspaketen och att snabbt få dem på plats.

– Det var tydligt att EU hade lärt sig av annekteringen av Krim 2014 då allt gick mycket långsammare.

Samordning med USA
Det andra exemplet handlar om den transatlantiska samordningen i svaret på Rysslands anfall mot Ukraina. Det var väldigt tydligt hur Joe Biden och hans medarbetare vände sig till von der Leyen och hennes närmaste krets, och att de arbetade tillsammans för att ta fram olika paket.
Om EU-kommissionen kommer fortsätta ha denna ”regeringsliknande” roll, ser Calle Håkansson som ovisst.

–Just nu ser pekar det mot en fortsatt stärkt roll för den och framförallt dess ordförande, det har ju visat sig fungera bra. Men det är inte säkert att EU-parlamentet och andra institutioner vill ha denna maktförskjutning.

Har detta gett EU en starkare röst i världen inom det utrikespolitiska området?
– Både ock. Sedan kriget har Eu tagit en rad historiska beslut och medlemsskapsprocessen för Moldavien och Ukraina har börjat igen. Samtidigt kan man se att USA fortfarande är den absolut viktigaste aktören i stödet av vapen till Ukraina, säger Calle Håkansson.

– Kriget har också visat på bristerna i EU-ländernas försvarspolitik, de var inte beredda på ett storskaligt krig. Natoförhandlingarna belyser också att det är säkrare vara med i Nato än bara i EU, som ju inte är en försvarsallians utan en politisk allians.