Läraridentiteten under covid – en fyrkant istället för 3D-människa

Pandemin gjorde att väldigt mycket undervisning flyttades från fysiska lärosalar till digitala forum. Ny forskning visar hur det digitala formatet gör det svårt för lärare att använda hela sin person, med kropp, röst och ögonkontakt.

Liksom många andra lärare på lärosäten och skolor trodde Anna-Lena Godhe, docent i utbildningsvetenskap, och Eva Wennås Brante, docent i pedagogik, båda vid Malmö universitet, att distansundervisning på bred front var något högst tillfälligt.

Då, i pandemins inledningsskede, ville forskarna få en vetenskaplig ögonblicksbild av det som hände när undervisningen plötsligt förflyttades från lärosalar till olika digitala forum. Under april 2020 gjorde de intervjuer med 14 universitetslärare som utbildar lärarstudenter vid tre olika lärosäten.

– Lärarutbildare är särskilt intressanta eftersom de har tidigare erfarenhet av att jobba i skolan som lärare. För lärarstudenterna har de därför rollen som lärare, kollegor och förebilder, säger Anna-Lena Godhe.

Avsaknaden av ett gemensamt rum

De som deltog i studien fick svara på hur deras egen undervisning och lärarroll förändrats och utmanats. Forskarna väntade sig många svar om besvärlig teknik.

– Men mest framträdande var avsaknaden av att vara i ett rum tillsammans, att ha ögonkontakt och kunna lägga handen på någons axel och småprata. Det kroppsliga, säger Anna-Lena Godhe och fortsätter:

– Läraridentiteten handlar om deras erfarenheter och sitter rent fysiskt i kroppen.

Förändringen var tvingande och plötslig för både lärare och studenter. Det fanns därför ingen eller lite tid att läsa på inför eller planera omställningen. Från att vara en tredimensionell människa förväntades lärarna över en natt att utöva sitt yrke i en endimensionell ruta.

– Genom fysisk närvaro kan lärare fungera som en modell som kan visa vad det är att vara lärare genom hur man själv rör sig i klassrummet, hur man som lärare kan skapa ögonkontakt och känna av när det till exempel är dags att ta paus. Under pandemin försvann den möjligheten i hög utsträckning, säger Eva Wennås Brante.

Ögonkontakt och kroppsspråk

Lärarna saknade att ha ögonkontakt med studenterna och att kunna läsa av deras ansiktsuttryck och kroppsspråk för att se om undervisningen nått fram till studenterna. Studenterna kunde i den digitala miljön stänga av sina respektive kameror vilket innebar att läraren ofta satt och pratade med en svart skärm.

– Det blev också svårare för lärarna att ta paus från det som lärarna beskrev som kamerans ”blick”. Flera kände sig väldigt iakttagna och det var ansiktet som hamnade i fokus medan resten av kroppen var osynlig.

Denna förändring innebar att lärarna blev högst medvetna om aspekter av lärarrollen som de tidigare kanske tagit för givet.

– Utbildar man sig till dramalärare fokuserar man mycket på att inta ett rum, att använda rösten och kroppen i rummet. Men annars är det inte många som pratar om det som en lärarkompetens. Det är del av den tysta kunskap som är så viktig men som vi sällan pratar om, säger Eva Wennås Brante.

– Lärarna såg även fördelar med den digitala undervisningen, som mer undervisning i små grupper och möjlighet att kombinera undervisning i klassrum och på distans.

Mer information

Forskningsartikeln i Teachers and Teaching: Interacting with a screen – the deprivation of the ‘teacher body’ during the COVID-19 Pandemic

Kontakt

Anna-Lena Godhe: anna-lena.godhe@mau.se

Eva Wennås Brante: eva.wennas-brante@mau.se