Litteraturprofessor: Barnböckernas uppgift att skrämmas

Hur mycket får barnböcker skrämmas? En hel del om du frågar Björn Sundmark, litteraturprofessor som nyligen gått till botten med både rädslan och religionen inom barnlitteraturen.

– Jag tycker man ska skrämmas jättemycket! Det är konstens och litteraturens uppgift. Det gör det möjligt att uppleva saker som ger en förhöjd känsla av livsintensitet utan att vi behöver vara med om hemskheter på riktigt, säger Björn Sundmark.

­I en nyligen publicerad essä har han tittat närmare på två uppmärksammade och samtida barnböcker som gestaltar rädsla: bilderboken Om dagen tar slut av Lisa Hyder, illustrerad av Per Gustavsson och Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark, även den bildsatt av Per Gustavsson.

­– Det är två väldigt olika skildringar där död, undergång och ensamhet är gemensamma teman. Den ena är filosofisk och funderande. Den andra är en skräck-skröna att rysa och skratta åt, säger Björn Sundmark.

Sett över tid har rädsla och skrämsel tagit sig olika uttryck i barnlitteraturen och också hanterats med blandade känslor av vuxenvärlden. I äldre tiders barnböcker var det vanligt att barn dog och plågades som straff för dåligt uppförande. Det här sättet att skrämma barn kom att kritiseras allt mer under 1900-talet då det växte fram allt mer ”rädslo-lindrande” barnlitteratur. Tanken med den var istället att skydda barn från allt skrämmande.

Ambivalent inställning
Parallellt har också terapeutiska argument för att skrämmas förts fram – att barn skulle kunna bli hjälpta av att konfronteras med det som är läskigt. Denna ambivalenta inställning präglar även dagens diskussion och debatt, menar Björn Sundmark.

– Vi tenderar att överbeskydda barn. De är generellt tåliga och vill gärna ha den starka spänning som finns i riktigt läskiga skildringar. Utan dem blir litteraturen och konsten intetsägande och utslätad. Det viktiga är att det finns en bra miljö runt barnet med närheten till en trygg vuxen, säger Björn Sundmark som tycker att det trots allt finns en gräns som också brukar fungera som en slags oskriven lag, även bland barnboksförfattare.

– Tolkien var troende katolik men han menade att det inte gick att skriva en bok för unga som var uttalat kristen. Hans kristna värderingar och andlighet kommer ändå till uttryck genom Sagan om ringen-böckerna, om än indirekt. Som genre har fantasyn också plockat in inslag från naturfolkens religioner.