Därför kommer inte Jimmie Åkesson tillbaka.

Jimmie Åkesson är sannolikt en av landets mest intelligenta politiker, och definitivt den mest intelligenta bland partiledarna. Missta nu inte intelligens för intelligenta politiska åsikter, för sådana anser jag inte att han har. Däremot besitter han sannolikt en extraordinär analysförmåga och är en strateg utan dess like. Detta naturligtvis utan att ha gjort några testningar eller mätningar. Men efter att jobbat många år med personbedömningar av olika slag ser jag dock likheter med andra personer som varit extremt framgångsrika analytiker och strateger.

Vad som bland annat kännetecknar människor med dessa förmågor är att själva strategin och förmågan att bemästra den inte sällan är viktigare än vad strategin skapar eller vilket fråga strategin kopplas till. Kanske är det så även med Jimmie Åkesson?

Jag har vid ett några tillfällen, även offentligt, ställt mig frågan om inte partiledarskapet och partiet Sverigedemokraterna ”bara” är ett projekt för Jimmie Åkesson. Med det menar jag att han lika gärna som att verkligen vilja driva igenom Sverigedemokraternas politik, vill se om det går att bli landets största parti. Att han bemästrar spelet, taktiken och psykologin i politiken som krävs för att etablera ett parti och sig själv i huvudrollen i svensk politik. Att han sympatiserar med partiets åsikter är inget jag ifrågasätter, men kanske är det viktigare att bevisa för sig själv att han faktiskt har förmågan att få något att gå dit han vill.

Om det skulle vara så har han verkligen kommit en bra bit med denna personliga målsättning. Partiet är Sveriges tredje största och bevisligen en mycket stark maktfaktor just nu. Om jag då skulle fortsätta att vara lätt konspirationsteoretisk, skulle man kunna spekulera vidare kring Jimmie Åkessons frånvaro från politiken just nu. Är det ”bara” beroende på ett utmattningstillstånd Åkesson inte syns i den politiska debatten (vilket jag inte betvivlar att han lider av)? Är detta bara ett oplanerat avbrott från den plan Åkesson har lagt kring sig själv och sitt parti? Är detta något som Åkesson inte kunde förutsäga, eller hade en beredskap för? Kanske, kanske inte. Jag tar mig friheten att spekulera om minst två strategiska orsaker till Åkessons frånvaro utöver hans utmattningssyndrom.

• Det första spekulativa alternativet handlar om att han vill behålla positionen som den städade och politiskt korrekta Sverigedemokraten samtidigt som partiet tydligt gör en vridning tillbaka till det enfrågeparti det är. Under Mattias Karlssons ledning har Sverigedemokraterna glömt de löften man gett, utom ett, att minska ”massinvandringen”. Frågan är om detta hade kunnat ske med Åkesson som frontfigur? Jag tror inte det. Då skulle nämligen glorian ha fallit från Åkesson och de som tvekat och lockats av den retoriskt duktige Åkesson känt sig lurade. Som läget är nu har Åkesson två väl krattade vägar för sig. Skulle Mattias Karlsson och Sverigedemokraterna misslyckas att förvalta den maktposition Åkesson skaffat dem, kan ha alltid ta avstånd från Karlssons invandringsagenda, och gå tämligen obefläckad till nästa val för att ytterligare öka SD´s inflytande. Skulle Karlsson lyckas, kan alltid Åkesson hänvisa till att detta alltid varit SD´s huvudfråga och ta över en maktposition i svensk politik där han skulle kunna fortsätta SD´s exkluderande politik.

• Min andra spekulation handlar om att det är ett utmärkt läge för Åkesson att skjuta ut sig från politiken utan att behöva avslöja sin strategi. Han kan lämna politiken med martyrens upphöjda position internt och dessutom som en politisk vinnare. Han är en hjälte som tagit partiet dit det är idag och dessutom har han slitit ut sig i partiets namn. Ingen kommer att ifrågasätta om han efter sjukskrivningen backar ur partiledarrollen och ur politiken och framför allt inte varför. Även utanför partiet går han fri. Han kommer inte att ställas till svars för något, ty ingen vill ge sig på den som är sjukskriven. Det här alternativet skulle sannolikt även minska risken att behöva visa vad han kan och inte kan. Att vara strateg innebär inte att man verkligen kan agera i en maktposition och kanske är det inte ens lika spännande för Åkesson. Nya och andra utmaningar kanske hägrar….?
  

Personligen tror jag att det ligger mer i den senare av de två alternativen. Det spelar nämligen ingen roll hur det går för SD i fortsättningen. Skulle partiet falla som en sten i opinionen är det Mattias Karlssons fel, och skulle de öka är det ändå Åkesson alla kommer att komma ihåg som den som vände opinionen. Bra läge helt enkelt.

Nu tror jag i och för sig inte det viktigaste är vad andra tycker. Oavsett vad som händer i politiken eller i partiet nu, så har Jimmie Åkesson bevisat för sig själv att han har förmågan. Han har kunnat lägga en strategi och genomföra den i ett av de svåraste områden man kan tänka sig. Att bryta sig in i den svenska politiken, och den svenska makten.

Därför tror jag inte att Åkesson kommer tillbaka i politiken när han mår bättre.

Han har redan nått sitt mål.

(Ovanstående är såklart enbart spekulationer och jag betvivlar inte att Åkesson faktiskt är enormt sliten efter valrörelsen, men tänk om…)