Håll käft och lyssna?

Det är något med texter som skrivs runt årsskiften. De har en tendens att bli något pompösa och fyllda av allmänmänsklig reflektion över livets stora frågor och det här är en sådan text. Min avsikt var att undvika det där lite pretentiösa anslaget, men det är svårt. Så, jag ber om ursäkt för det redan här, och börjar:

De senaste tio åren (plus/minus x antal år) har vi belönat de som tar plats. Vi har applåderat de som ropar högst, som delar mest och som inte skäms för att sätta sig själva i centrum. Sociala medier har varit den perfekta scenen för detta. Den som kan väcka uppmärksamhet, provocera eller visa upp det mest spektakulära får likes, delningar och kommentarer – vår tids valuta.

Vi har hyllat det ytliga, det snabba och det påträngande. Och i många fall har vi gjort det med goda intentioner. Vi har velat ge plats åt nya röster, lyfta de som tidigare inte blivit hörda. Men vad har detta belöningssystem lett till? Ett samhälle som många beskriver som dysfunktionellt, uppdelat i ekokammare där ingen längre lyssnar på någon annan än sig själv.

Det är inte bara på sociala medier vi ser det. I mötesrum, på föräldramöten och till och med runt middagsbordet har vi börjat prioritera att bli hörda framför att höra. Vi avbryter, fyller i och är ofta mer fokuserade på vad vi själva ska säga härnäst än på vad den andre faktiskt uttrycker. Det är som om vi har tappat bort en grundläggande förmåga: Att lyssna.

Att lyssna är inte samma sak som att vara tyst medan någon annan pratar. Att lyssna är en aktiv handling. Det kräver närvaro, nyfikenhet och viljan att släppa sin egen agenda för en stund. Det kräver mod. Mod att inte fylla varje tystnad med sitt eget jag, sina egna åsikter eller sin egen livshistoria.

Men varför är det så svårt? Kanske för att vi har lärt oss att vårt värde ligger i hur mycket utrymme vi tar. Vi har matats med idén att om vi inte syns, om vi inte hörs, så finns vi inte. Men det är såklart inte sant. Faktum är att det är när vi verkligen ser och hör andra som vi själva växer. Det är i mötet, i dialogen, som mänskligheten är som allra vackrast.

Så kanske det är dags att vi skapar ett nytt belöningssystem. Ett där vi premierar eftertanke och reflektion. Ett där vi hyllar de som vågar sätta sig själva åt sidan för att ge utrymme åt någon annan. Låt oss ge uppmärksamhet till de som lyssnar med genuint intresse, som ställer nyfikna frågor och som vågar vara närvarande i det gemensamma samtalet.

Det här är inte ett manifest mot att vara synlig eller att ta plats. Självklart finns det tillfällen där vi behöver kliva fram och göra våra röster hörda. Men kanske är det dags att vi slutar belöna de som tar plats bara för att de kan, och i stället lyfter fram de som bidrar till något större. De som inte bara pratar, utan också lyssnar.

Nu har jag låtit min egen röst tala, nu är jag beredd att lyssna på er.

Vad tycker ni?