Blogginlägg -
När proffsen tystnar - en effekt av Bjärredtragedin
Samhället förlitar sig på att människor i olika yrkesroller är proffs på vad de gör och att den kunskap de har och råd de förmedlar är både välmenande och så korrekta som möjligt. Att samhället i olika sammanhang och former ska ta till vara olika professioners kompetens för kunskapsförmedling är självklart. Det bidrar till en kontinuerlig kunskapsutveckling och leder till en generell ökad kunskap och förståelse.
Men att uttala sig och bidra med sin professionella uppfattning är inte enbart av godo för den person som gör det. I dag måste den som väljer att uttrycka sig offentligt vara beredd på att få ta emot kommentarer och synpunkter som inte bara är av diskuterande art, utan allt som ofta består av personangrepp eller stenhårt ifrågasättande. Tyvärr verkar det finnas en tro att det i ens profession ingår att kunna stå emot och känslomässigt kunna distansera sig från dessa angrepp.
Så är inte fallet. Bakom varje professionell finns en person som är en vanlig människa och blir lika ängslig som alla andra. Många är rädda om sitt rykte och hur karriären kan komma att påverkas om man säger något som vinklat kan användas emot en. I tider av nättroll så blir detta såklart extra påtagligt och ett citat kan få vem som helst att framstå som ett monster. En missuppfattad text kan av media bidra till en skruvad rubrik och göras till en skandal och en välmenad förenkling av ett fenomen kan genom en kollegas tweet få en att framstå som mindre kunnig.
En minst lika viktig del som de rent professionella konsekvenserna, är hur människor i det privata ser på en om uttalandet får spridning. Ska man vid gungorna med barnen behöva försvara sig och förklara att det är taget ur sitt sammanhang och inte alls var det som avsågs?
Även om det för den enskilde kan innebära såväl professionella som personliga konsekvenser är det ändå de samhälleliga konsekvenserna som är det värsta. När enskilda professionella, eller genom sina huvudmän av oro för olika former av påhopp väljer att inte dela sin professionella uppfattning kommer stannar kunskapsutvecklingen
______________________________________________________________________
För att exemplifiera detta kan vi ta familjetragedin i Bjärred norr om Malmö där fyra personer förlorade livet. Tragedin som rapporteringsmässigt haft en direkt koppling till diagnosen ME/CFS, mer populärt känt som kroniskt trötthetssyndrom. I såväl traditionella media som på sociala medier har det framförts olika synpunkter om diagnosen samt hur den skall hanteras. Även mycket starka åsikter (läs påhopp) har vädrats om de professioner och myndigheter som på olika sätt varit inblandade i det specifika fallet. Detta har sedan förts vidare mot mer generaliserande tankar och påhopp kring de som är inblandade i utredningar, behandlingar och myndighetsutövande kopplat till diagnosen.
I ljuset av detta familjeöde så tycks det nu som att läkare och psykologer är livrädda för att ens uttala sig om diagnosen. Vittnesmål från olika hälso-och sjukvårdsenheter gör också gällande att just nämnda professioner även drar sig för att ställa diagnosen samt att kommunicera ut den till exempelvis anhöriga. Det har till och med gått så långt att verksamheter uppmuntrar olika professioner att undvika diagnosen. Händelsen har alltså medfört att det finns stor risk för att nödvändig kunskap inte kommer samhället till gagn och att det kan få direkt klinisk påverkan på personer som står under stort lidande. Detta av rädsla för att den professionella uppfattning man har som dessutom bygger på den senaste forskningen, kanske inte är den för stunden medialt eller publikt korrekta. En fruktansvärd familjetragedi får alltså inte bara en påverkan på den närmast berörda, som vi vill skicka en extra tanke till, utan samhället i stort.
Samhället måste genom sina enskilda medborgare, sammanslutningar, media, arbetsgivare m fl, acceptera att det kan finnas en professionell uppfattning kring ett specifikt fenomen som inte alltid är den som är mest bekväm att lyssna på. För om inte samhället tillåter detta är det stor risk att olika yrkeskårer tystnar och då förmedlas inte längre nödvändig forskning och evidens. Istället kommer tyckande och tro att breda ut sig vilket vore förödande inte minst då det kommer till fysisk och psykisk ohälsa.
Vi har självfallet en stor förståelse för våra kollegor som väljer att ducka. För vem vill ”säga fel” och sedan få ett troll- medialt- eller kollegialt drev efter sig. Vår förhoppning är att vi vågar acceptera även obekväma data samt att det finns olika professionella åsikter och att dessa bidrar till att föra kunskapssamhället framåt.
Mattias Lundberg & Johan Waara