Gå direkt till innehåll
Specialistpsykolog - för vem har titeln värde?

Pressmeddelande -

Specialistpsykolog - för vem har titeln värde?

Psykologers specialistutbildning har varit en angelägen fråga vi levt med under många år. Mycket arbete har lagts ner och en klar utveckling har skett. Specialistordningen har varit en angelägenhet för kåren, men man måste också våga betrakta den med ett kritiskt öga, trots att en del kan uppleva det som okollegialt. Att avstå från den kritiskt granskande blicken vore dock att svika kåren.

I Psykologtidningen (7/20) återfinns en artikel där företrädare för Psykologförbundet ger sin bild av Specialistutbildningens framtid. Vad som slår mig är att det inte verkar finnas en gemensam bild av vad man vill, eller har velat åstadkomma med specialistutbildningen. Och kanske är de just detta som gör att specialistutbildningen ser ut som den gör idag och att jag ställer frågan om den verkligen har ett värde och i så fall för vem?

Just värdet med specialistutbildningen är något jag tycker inte adresserats tillräckligt genom åren. Istället har fokus legat på att bygga ut verksamheten och beskriva den som framgångsrik genom att hänvisa till hur många kurser som finns och hur många som är inskrivna i /genomgått specialistutbildningen. Nästan som om kvantitet varit målet och att specialistutbildningen därigenom skulle få ett värde. Nu tror jag inte det är så, men då måste frågan ställas vilket värde Sveriges Psykologförbund försöker skapa genom specialistutbildningen?

Värde för verksamheterna?

Psykologprogrammet är en generalistutbildning som inte kan täcka alla det behov som olika verksamheter har och därför behövs specialisering. Min uppfattning är att arbetsgivare både ser och förstår behovet av specialisering hos psykologer för den verksamhet som man bedriver. Men efterfrågar man verkligen en separat titel? Svaret skulle kunna sökas i utfallet av antal specialisttjänster. Att det sedan specialistutbildningens start endast etablerats drygt 100 tjänster (PT 7/20) kan jag inte tolka på annat sätt än att arbetsgivarna inte ser värdet med titeln i någon större utsträckning.

Att vi inte lyckats förmedla nyttan med specialisttjänster kan hänga ihop med det ologiska i att ett fackförbund ska påvisa behovet av denna typ av tjänster genom att skapa en specialistutbildning. Lika lite som behovet av chefstjänster skapas för att ett utbildningsföretag ger en chefsutbildning, lika lite skapas behovet av specialister ute i verksamheterna av att ett fackförbund hittar på en specialistutbildning.

Blir det fler tjänster? Jag tror inte det. Det finns enligt Psykologtidningen drygt 2800 färdiga specialister och ca 4000 är under utbildning. Det innebär att det redan i dag inte är några som helst problem för olika arbetsgivare att kunna anställa specialistutbildade psykologer på ”vanliga” psykologtjänster. Varför ska då en arbetsgivare inrätta nya tjänster, med ett högre löneläge, om man kan anställa samma grupp av psykologer ändå? Verksamheterna har inte behov av specialistpsykologer. De behöver kompetenta psykologer och det är nödvändigtvis inte samma sak.

Värdet av ökad kompetens?

Om en målsättning är att psykologer ska få möjlighet till systematisk kompetensutveckling är det bra. Det finns dock stora problem med det sätt som denna möjlighet till idag är uppbyggd.

  • Alltför många av de ca 200 ackrediterade kurser (uppgift från Specialistkansliet) håller för låg nivå. Efter att ha läst ett stort antal kursbeskrivningar konstaterar jag att många som bäst håller akademisk grundnivå. Examinationsförfarandet på många av kurserna är dessutom tämligen godtyckliga, vilket gör att kursgivare och i förlängningen Psykologförbundet inte kan garantera att den förväntade kompetensutvecklingen skett.
  • Upplägget med att stapla korta kurser på varandra utan tydligt sammanhang och progression gör att man inte kan hävda att det skett en specialisering inom ett visst område, utan endast en diffus breddning av den kunskap man redan har.
  • Det är en otidsenlig syn på utbildning att specifika lärandeaktiviteter (ex Specialistkollegium) fastslås med en viss mängd snarare än att låta utbildningen utgå från observerbara lärandemål.
  • Strukturen i sin helhet blir svår att förstå och få acceptans hos arbetsgivare. Arbetsgivare jag varit i kontakt med nämner uttryckligen att de inte kan se nyttan av introduktionskursen eller att deras anställda ”har suttit i gruppsamtal” (Specialistkollegiet) Även om arbetsgivares förmåga att bedöma nyttan av en specifik kurs kan ifrågasättas, kommer man inte från att det är arbetsgivaren som i stor utsträckning finansierar utbildningen och de måste kunna förstå vad de betalar för.

Psykologen känner sig måhända kompetensutvecklad, men om kompetensvinsten för arbetsgivare eller samhället blir oklar, ja då riskerar såväl specialistutbildningen som psykologkåren att tappa i förtroende.

Ökat värde och ökat förtroende för kåren?

Ett värde med specialistutbildningen skulle kunna vara att förtroendet för kåren skulle öka i samhället och som konsekvens skulle löneläget höjas, högre status erhållas och fler specialisttjänster skapas. Dessvärre ser jag fler och fler tecken på att förtroendet för specialistutbildningen urholkas. Det finns åtminstone ett lärosäte som har skapat sitt eget ”specialistpsykologcertifikat” och fler är på väg, och det finns såväl privata vårdföretag som regioner som planerar egna specialistutbildningar. Det måste tas som ett tecken på en brist i nuvarande ordning. Skälen är sannolikt de som anges ovan, men det finns fler förtroendeproblem:

  • Precis som Sara Henrysson Eidvall påtalar i artikeln certifierar vi oss själva, något psykologkåren gärna kritiserar andra för att göra.
  • Det finns tydliga ekonomiska incitament för att ge kurser till sina kollegor, kurser som arbetsgivarna i stor utsträckning förväntas betala. Här går det att dra tydliga paralleller med psykoterapimarknaden. Det blir att utbilda andra som ger intäkter, och kanske inte alltid att verka som specialistpsykolog.
  • Det går heller inte att komma i från att det finns en påtaglig risk att personer sitter på dubbla stolar, exempelvis i för specialistutbildningen viktiga beslutande positioner och även ha ekonomiska intressen som t ex kursgivare.

Hur skapar vi ett värde och en framtid för specialistutbildningen?

Det är nödvändighet att snabbt inkludera arbetsgivarna i diskussionen. Det kommer alltid att vara arbetsgivarna som anställer, inte facket, och därför måste arbetsgivarnas behov få komma fram. Det är även angeläget att släppa likriktningen och låta olika verksamhetsfält skapa sin egen struktur. Då kommer sannolikt nyttan att bli tydligare i de olika sektorerna och förtroendet för specialistutbildningen att öka. Vidare är det är kvalité och inte kvantitet som är avgörande. Styr upp kraven och rensa bland såväl kurser som kursgivare.

Men, kanske det viktigaste: Släpp taget. Det är ett bra och stort arbete som gjorts för att få i gång specialistutbildningen. Nu måste andra aktörer ta vid. Det är både en kvalitets- och förtroendefråga.

Gör vi inte det finns det en risk att vi framöver kommer att ha en specialistutbildning, där vi utbildar varandra till en titel till vilken tjänster inte finns. Allt certifierat av oss själva.

Likheten med Coachindustrin är ofrånkomlig.

Låt oss inte hamna där.


Mattias Lundberg

_____________________________________

Ovanstående text publiceras även i Psykologtidningen 8/20

_____________________________________

För mer information, kontakta Mattias Lundberg, 070-3154078, mattias@aplato.se

Ämnen

Taggar


___________________________________________________________________________

Mattias Lundberg är Leg, Psykolog, Leg Psykoterapeut, Docent i Psykologi vid Umeå Universitet, Författare, Föreläsare och Moderator. 

Mattias Lundberg är en flitig samhällsdebattör med särskilt intresse för psykologin i politiken. Mattias Lundberg beskrivs ofta som en psykolog med förmåga att förklara psykologi på ett enkelt sätt och han anlitas ofta därför av såväl media som företag.

Mattias är författare till bland andra: Den Lyckliga Pessimisten & Det är sant - det stod ju i tidningen
____________________________________________________________________________

Mattias Lundberg is a licensed psychologist, associate professor at Umeå university, public speaker and author.

Presskontakt

Mattias Lundberg

Mattias Lundberg

Presskontakt Leg. Psykolog, Docent i psykologi, Författare, Föreläsare & Moderator +46 70 3154078